leda på detta ämne. Detta forårar dock sitt eget kapitel. Till undvikande af missförstånd må dock redan här så mycket anticiperas på en blifvande framställning öfver samma ämne, att då vi vågat påstå, att den s. k. tro, som af renlärigheten — vare sig katholsk eller protestantisk — predikas, rätteligen bör benämnas otro, så beror det helt enkelt derpå, att verklig tro intet annat är än öfvertygelse, såsom ock originaltextens ord tydligt ger vid handen, hvadan den tro, som icke är öfvertygelse, blifver, då erhållit en så att säga positiv karakter, otro. Då nu blind tro, det är en tro, antagen utan den enskiltes fria samtycke, utan egen forskning och pröfning, endast på grund af en myndighets bud — då en sådan tro predikas, så är det i sjelfva verket otron, som predikas. — Dess frukter se vi ock för våra ögon. Det är också just härigenom, som ett organiseradt statsoch kyrko-prestedome medför så förderfliga följder. Det är just härigenom, som en stats-kyrka — ett begrepp lika absurdt som okristligt — blifver icke blott ett oting, utan en demoraliserande tvångs-institution. vi känna alltför väl valoren af de uttryck vi här begagnat; vi veta ock att de skola för mången, som icke rätt tänkt sig in i dessa ting, synas alltför skarpa och häftiga, att icke tala om dem, som skola betrakta dem såsom en styggelse. Men styggelse eller icke, skarpa eller icke, så äro de — såsom vi en gång hoppas kunna bevisa — sanna. Såsom i gårdagsbladet omnäundes, har lord Lyndhurst i Englands öfverhus gjort en interpellation med anledning af regeringens notvexling med konungen af Neapel, derunder den ädle lorden bland annat yttrade: Det synes mig, M. H., såvidt jag kan fatta, att Neapels hela styrelse ligger i händerna på polisagenter, spioner och hemliga angifvare, och jag begynner misströsta om sakernas ställning i detta land. Med anledning häraf uttalar Times följande betydelsefulla ord: Ett sådant språk som detta (lord L:s) med afseende å en regering, till hvilken England förutsättes befinna sig i vänskapligt förhållande, har aldrig förr blifvit hördt i Englands öfverhus, från en engelsk lords läppar. Sakens tvingande nödvändighet innebär en tillräcklig ursäkt för den väg lord Lyndhurst ansett rätt att beträda. Det vore en skandal och en vanära för två sådane makter som Frankrike och England, om de äro oförmögne eller ovillige, att på en gång, med ett starkt slag omintetgöra sådana afskyvärda dåd, som dagligen och stundligen besudla den Neapolitanska vikens sköna stränder. Simpelt folk, som ej blifvit dresseradt att behörigt uppskatta diplomatiens försigtiga tystlåtenhet, eller att vara mycket mån om en despotisk styrelses sympathier, frågar sinsemellan på gatorna, hvarför ej ett halft dussin transportskepp med franska och engelska trupper, på återvägen från Krim, och lika många krigsskepp kunnat lägga sig för ankar under några timmar, midt emot Hans Maj:ts palats, och bringa en liten smula till rätta allt som är så obeskrifligt förvändt. Vi hafva hört nog om Non-intervention, men sannerligen är det icke en stor och klar skillnad mellan den intervention, som äger rum af en sjelfvisk politiks motiver, af åstundan att vinna nationel förstoring, och den som af sakens nödvändighet påtvingar sig hvarje man afheder och känsla, då hans öra någ af en våldförd mensklighets höga rop om hjelp. IIVvem handlar efter non-interventions-principen, då han ser en qvinna slagen af en bof eller en genkommen resande i röfvares händer? Efter att hafva uttryckt sin förmodan, att kejsar Napoleon i detta afseende drifves af samma politik som England, så mycket mer som han bör blifvit varnad af den förste Napoleons sätt att behandla främmande länder med sina satraper, fortfar Times: Hvarföre skulle då icke Frankrike) och England, som icke hafva några sjelfviska mål att här fullfölja, förklara sig för och handla efter ett beslut, att befria det södra Italiens folk från de lidanden, som påläggas dem af en obetydlig monark, hvars uppförande blott synes äga någon ursäkt uti en stundvis påkommande galenskap. Tidningen påminner om de sednaste dåden, huru en munk hade blifvit piskad att vittna falskt mot den anklagade Ruggiero, huru andra munsar blifvit för samma ändamål hotade och våldförde, och slutar med följande ord: yvA Ant OFra att annet. 0 44 .. mm