Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 9 juli 1856, sida 1

n, mera glödande, mera olyckligt än det första, och hon svarade honom återigen. Korrespondensen fortsattes, och hon skulle ha varit nära att begå ännu en förbrytelse, om icke ödet velat annorlunda. Hon nedkom med sin andra son, som blef hennes käraste barn. På det lugna sjuklägret förlorade hon sin öfverspändhet, det kom lugn i hennes själ, och hon tillskref Stolk ett bref, som måste betaga honom all lust att skrifva vidare. Men frid, denna hjertats ljufva frid, som läker alla sår och lindrar alla gmärtor, den fann hon aldrig. Hon blef kall. Hon föraktade verlden och alla sina omgifningar. Hon blef stolt; men hon hade intet att vara stolt af; hon blef tyst; men hennes tystnad var en plåga för henne sjelf; hon blef ensam, men hon sann icke Gud i sin ensamhet. Sin yngste son skänkte hon stundom ett leende, han tycktes ligga henne närmare om hjertat än de andra barnen; han påminte henne om hennes kärleks tid. En gång frågade hon efter Emilie och erfor att hon efter fosterföräldrarnas död gifvit sig ut att tjena för sitt uppehälle, samt att hon senare blifvit gift med en handlande i Köpenhamn. FEj en gång denna underrättelse kunde sprida något ljus öfver hennes förspilda tillvaro. Hon insåg, att endast fruktan för framtiden förmått hennes väninna att gifta sig. Och år, många år, förgingo. Sommar och vår omvexlade med höst och vinter, men ingen förändring försiggick i den gamla friherrinnans hjerta, der var alltid vinter, alltid köld och ingen solstråle hade någonsin inträngt i själens innersta gömmor. Hennes ungdomsdrömmar, hennes bästa minnen glömdes snart helt och hållet och med dem hoppet, och hon liknade en gammal ruin, som trotsar vinterns stormar och sommarsolens strålar. En för henne oförklarlig känsla drog henne hvarje söndag till kyrkan, hon lät