Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 9 juli 1856, sida 1

de af blygsel höll hon händerna för ansigtet. Småningom förhärdade hon sig dock emot smärtan och blygseln, hennes moder, som af fru Svane erfarit allt, visste, att en förening emellan Emilie och baronen i alla fall skulle varit en omöjlighet, då skillnaden dem emellan i rang och stånd var så stor, och lugnt lät fröken Orvall föra sig till altaret. Ja, hon var lugn, men det var icke detta själslugn, som vinnes genom goda gerningar, det var dödens lugn, hon hade redan i sin ungdom blifvit en mumie. Aldrig yttrades ett ondt ord emellan det unga äkta paret. För ointresserade personer tycktes deras lif vara lyckligt; man iakttog blott att baronen förlorade sitt glada lynne och stundom var temmeligen uppbrusande. Friherrinnan fick sin första son. Man hade skäl att tro, att moderskärleken skulle ingjutit lif i hennes hjerta, men nej, den begångna synden hvilade som en förbannelse öfver henne, och att kalla sin man sitt barns fader, tycktes henne vara en hädelse emot Gud. Då såg hon för första gången en vinter i Köpenhamn löjtnant Stolk, han blef presenterad i hennes hus, och snart upptäckte hon att hon älskade honom. För ett ögonblick uppblossade lifvet ånyo, verlden förekom henne skönare, och hon glömde allt för sin kärlek. Då hon vid sommarens annalkande skulle afresa till Harretug, erhöll hon från Stolk ett bref, hvari han för henne skildrade sin passion. I början blef hon gladt öfverraskad; men detta varade icke länge; hon insåg, att hon skulle störta sig i en afgrund, och under fruktansvärd strid tillskref hon löjtnanten ett bref, hvari hon besvor honom att qväfva sin olyckliga passion. Hennes kärlek öppnade emellertid för första gången i hennes lif för henne en aning om huru lyckliga man och dvinna kunna blifva, och hopplös trängtan tog plats i henneg bröst. Snart mottog hon ånyo ett