Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 8 juli 1856, sida 2

större gjutet jernkors, med följande besynnerliga upphöjda skrift: H. II. M. Rackaren J. Seytt, F. 1775, D. 1837. Den afliane var en förmögen smed eller som det heter (stångjerns)räckare vid Leufsta bruk. Sonen, också en förmögen smedmästare, förvandlar esomoftast med ditsättande af två hvitmålade prickar, A till A, men luften gör åverkan på prickarne. Tvenne huskors. En president hade 2 huskors: en mycket envis sökande till en vaktmästaresyssla och en alltför tjenstaktig portvakt. Ehuru han många gånger tillsagt den sednare afvisa den förre, så kom denne likväl en gång i veckan och besvärade honom. ÅJag begriper inte att Pettersson kan släppa in den der karlen, sade slutligen Presidenten till Portvakten. Vet han hvad den karlen vill? — Jag kan väl tänka att han tigger eller vill ba någon tjenst, Hr President. — Mycket riktigt, men vet Pettersson hvad det är för en tjenst han vill ha?. — Nej. — Jo det är Petterssons egen.? — Efter den betan fick Presidenten vara i fred för supplikanten. Ett gammalt par. Helt nyligen sammanvigdes i Lyon ett par, som tillsammans räknade en ålder af 120 år och som varit förlofvade 45 år. Då de gjorde bekantskap var mannen 17 och hustrun 13 år gammal. Sju gånger hade det lyst för dem från predikstolen och sju gånger hade fästmön uppsagt förbindelsen. Men nyligen egde vigseln rum, sedan brudgummen blifvit 62 och bruden 58 år gammal. Gamle Flink och unge Flink. Länsman Flink, som hade varit ryttare i verlden, hade en son, som var häradshöfding och satt domare i den domsaga, hvarunder gubbens länsmansdistrikt hörde. Häradshöfding Flink lät tingsmenigheten en kall vinterdag temligen länge vänta på sig, och gubben far blef å egna och menighetens vägnar deröfver så förtörnad, att när sonen kom, gick gubben bort tillvagnen och välkomnade sonen, då denne väl kommit ur vagnen, med, en bastant örfil och orden: Jag skall lära dig, slyngel, att låta mig och så många hederliga män vänta på dig, i ett sådant väder. Mången stod häpen öfver att den grårockade länsmannen vågade så handtera den guldsmidde domaren. Men häradshöfdingen behöll sin värdighet, bugade sig för allmänketen och pekade på gubben med orden: Ursäkta honom, mina vänner, det är min far !