Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 8 juli 1856, sida 1

(Forts. fr. föreg. N.r.) Elise blef öfverraskad öfver att se Axel stiga in. Han hade sett ljussken genom fönstret, då han kom hem, och trodde derför, att alla ännu voro uppe. Elise berättade nu, hvarför hon satt ensam, och Axel satte sig vid bordet, för att hålla henne sällskap. Han varseblef diktsamlingen, och läste sången om den inmurade jungfrun, der boken just var uppslagen. Den gamla sagan anslog honom mycket, och han erfor nu af Elise alla de närmare omständigheter, som kunde tjena att belysa den. — Kanske är ni utsedd att häfva förbannelsen, sade han. — O, att det vore så väl, suckade Elise. — Hvad! Skulle ni verkligen icke hafva något emot att gifva er hand åt en man af borgerlig härkomst? — En sådan fråga är i grunden en förolämpning, herr Öberg, men jag vill förlåta er. Jag trodde dock, att ni kände mig bättre. — Ack, förlåt mig! Jag tänkte ej på hvad jag sade. Det ena ordet föranledde det andra, och slutligen