som i civilisationen endast se menniskoverk, och som deruti fördömma alla sådana former, hvilka ej noga öfverensstämma med den uppgjorda typen, och öfvertygad att om Försynens styrelse leder sakerna här nere, kunde denne furste ej underlåta att inse, att Ryssland är en alltför mäktig nation, för att Försynen ej skulle åt henne anvisat något stort och henne värdigt mål; och han hade i följd deraf egnat henne andra tänkesätt än hat och förakt. Få personer med historiskt sinne lära neka att ju det ligger mycken sanning i hvad förf:n här yttrar rörande de slaviska folkens framtid och betydelse; fastmer må gerna erkännas, att detta tal vittnar om den siareblick, hvarmed Isr. Hwasser genomskådar många af mensklighetens och vetenskapernas mest svärlösta frågor; men då han lägger denna omständighet till grund för Carl Johans politik, hvilken, efter hvad som nu är fullkomligt bevisadt, föreskrefs uteslutande af personlig äregirighet, hvarför han ock vid flera tillfällen var beredd att bryta med Ryssland, så har han uppenbarligen låtit sin fantasi och pietet för Carl Johan fått öfverhand öfver förståndet. Annu mera framstår denna begreppsförvirring i följande omdöme om Finlands ställning: vHvarje af passionen oförvilladt förstånd bör begripa, att Finlands närvarande ställning är den förmånligaste, som det kan hoppas, och att det skulle förlora på bvarje ombyte. Om det blefve förenadt med Sverige, eller om det blefve upphöjdt till sjelfständig stat, skulle det snart blifva förvandladt till slagfält, det skulle nödgas besörja sitt eget försvar, och det skulle icke kunna undslippa de bedröfliga följder, som en sådan sakernas ställning ovilkorligen medförde. Oberäknadt det lugn och den säkerhet Finland för närvarande åtnjuter, besitter det en annan för Finland dyrbar fördel under sin närvarande belägenhet: det är förmågan att friare utveckla sig än under svenska regeringen. Det nyss slutade kriget har talat tillräckligt om det lugn och den säkerhet Finland åtnjuter under Rysslands skydd. Om dess förmåga att friare utveckla sig nu än under svenska regeringen, vittnar dess ställning, jemförd med Sverges vid krigets början. Vi hysa för mycken vördnad för en ärlig öfvertygelse — och att här är en sådan kan ej ifrågasättas — samt för prof. Hwassers utmärkta personlighet, för att kunna bemöta hans ord med skämt, hvarmed de i en annan persons mun sannolikt besvarats, men vi beklaga, att en stor vetenskapsman och en ädel karakter kan låta en inbiten inbillning (idiosyncrasi) så förvilla sitt sunda omdöme, att man kastar alla historiska fakta, all den klaraste verklighet öfver bord, då de icke passa in uti de en gång fattade föreställningarne. Må prof. H. drömma i sina höga rymder, bland sina stora ideer och rika minnen, men må han, den ärade, gamle läraren, undvika att framställa sina gråa lockar till gäckeri för en tid, som, då han yttrar sådana ord, icke kan undgå att betrakta honom såsom en bizarr gengångare från fordom. Samma tidning (Folkets Röst) meddelar ett längre utdrag ur det sednast utkomna (först i dag anlända) brefvet af Ställningar och Förhållanden, innehållande en kritik af den nu florerande Skandinavismen, som säges vara en osammanhängande väfnad af lögn, motsägelser och inkonseqvenser: en snara, tillverkad af dansk list och norskt öfversitteri, för att fånga svensk lättrogenhet och tanklöshet 0. 8. V. Huru befängda dessa utgjutelser än må vara, vittna de dock, genom sin värma, om en öfvertygelse, som ej är köpt och som här icke heller torde söka sig ett pris. Framställningen i dess fortsättning innehåller ock åtskilliga ganska sanna och vigtiga erinringar, bland hvilka den, att lika upprigtigt och ärligt man i Sverge hyllar Skandinavismen för det gemensamma nordens skull och dess framtid, utan alla biafsigter i afs. å Sverges fördel, annat än såvida den ingår i det hela, lika påtagligt är det, att våra bröder Norrmännen hylla samma ide, af det egoistiska skäl, att uti Danmark finna en motvigt mot Sverge — ett skäl, som de mer än en gång offentligt uttalat — och att Danskarne göra det, för att äga ett skygd mot Tyskland, sannolikt under förutsättning, att Danmark skulle intaga första platsen i unionen. Att det sednare måste vara meningen framlyser bland annat deraf, att det nationala partiets organ ständigt ställer Sverge i andra rummet efter Norge; huru I mycket mera då efter Danmark. I Motiverna härvidlag må vara hvilka som helst, så kunna åtminstone vi för vår del icke annat än anse unionen mellan de tre nordiska rikena för en tanke, som förr eller sednare måste blifva en verklighet, hvilken verklighet vi då föreställa oss skulle vara af stor både politisk och kulturhistorisk betydelse. Men väl må man, innan man afslutar denna förening, betänka sig att den sker på sådana vilkor, att icke det sökta, stora målet snarare aflägsnas än närmas. Den så kallade föreningen med Norge bör hafva lärt oss, att vara uppmärksamma i detta afseende, särdeles