Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 7 juli 1856, sida 1

ker hamn, jag tackade Gud för Hans och er godhet mot den stackars öfvergifna flickan; men sedan påkommo mig andra tankar. Barnet kan aldrig fullkomligt lösslita sig från modren; det längtar alltid åter tillbaka till hennes famn, och är det misskändt, önskar det rättfärdiga sig. — Men huru skall det kunna ske? — Jag vet icke... jag får kanske aldrig mer återse min mor, ty hon har ju förskjutit mig! — OO, trösta er, sade fru Öberg, — ni skall finna en mor i mig, så länge jag lefver. — Tack, Gud välsigna er!... O, huru ofta har jag ej beslutat att vara stark, att upprifva bryggan mellan det förflutna och det närvarande; men jag har 3 förmätt det. Måhända lyckas det mig med tien. — Er mor är ju för tillfället här i staden? — Ja, men Gud gifve, att jag ej måtte råka henne, då jag går ut. Alfred, som nu inträdde, afbröt detta samtal med gladare konversationsämnen. Ljus tändes, man satte sig kring bordet, och fruntimmerna framtogo sina handarbeten. — Se här, Marie, sade Alfred och framtog en bok ur fickan, — här har jag en liten skänk till dig. Det är några skaldestycken, som en af mina vänner skrifvit. — Skaldestycken! 0, det var herrligt, ropade Marie. — Det gläder mig, att du så mycket älskar den lyriska poesien. De äro icke många nu för tiden, som tycka om detta skaldeslag; dess anhängare bestå mest af förälskade, som svärma för det erotiska, tilldess de blifvit förlofvade. — Bvarför icke längre?