Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 7 juli 1856, sida 1

hvarje dag, men öfver min lefnadsströms böljor sväfva minnen både ljufva och bittra. 0, min Gud, är någon försoning att hoppas? Blott du känner det. Jag skall uppsöka henne icke i mitt eget namn, utan i andras, och det skall måhända verka välgörande på mig att ännu en gång se henne. Men har jag kraft nog dertill? Ja, jag vill bedja Gud om styrka att fullgöra detta, och redan i morgon skall jag öfverstiga hennes tröskel, Trettonde Kapitlet. I skymningen sitta fru Öberg, Marie och Elise i det lilla hvardagsrummet. Samtalet har afstadnat och enhvar hängifvit sig åt sina tankar, som voro dels sorgliga, dels glada. Man kan höra sekundslagen från den lilla bordstudsaren; så tyst är det derinne. Ä Slutligen drager Elise en djup suck, som föranleder Marie att säga: — Nu tänker du visst åter på Ilarretug. — Nej, du gissade oriktigt; mina tankar voro annorstädes, men jag kan ej neka, att jag ofta tänker på mitt gamla hem, ehuru jag har det så godt här hos dig, att jag aldrig kan önska det bättre. Här har mitt hjerta funnit frid och lugn efter stormarne, här öfverensstämma vi i tänkesätt och sinnelag... här gro vänskapens och kärlekens sköna rosor. — Det smärtar dig dock, att du står i ett falskt ljus inför din mor. — Den morgon, jag kom hit, var jag så glad öfver att ha undsluppit faran och befinna mig i en sä