Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 5 juli 1856, sida 2

historiska verkligheten i all dess nakenhet, tecknad af en författare, hvilkens omdömen röja omutlig sanningskärlek. Tillika erhåller man en närmare kännedom om den med skäl vanrygtade drottning Juliana Maria och konung Christian VII. Sedan Juliana Maria misslyckats i att genom gift afdagataga denne sin stjufson, för att kunna öfverflytta danska kronan på sitt eget barns hufvud, sökte hon förstöra honom i moraliskt afseende, hvilket ock lyckades fullkomligt. Den unge Christian VII var redan vid 20 år en utlefvad och förstörd vekling, med en ohejdad sedeslöshet, hvilken snart skulle beröfva honom all undersåtarnes aktning, till trots af hans verkliga godsinnthet. Ingalunda af någon håg för ett lyckligt äktenskap, utan mer för att korsa sin nedriga stjufmoders planer, begärde Christian sin frände Carolina Mathilda, en skön och yppig flicka om 15 år, till sin brud, en begäran, som ock beviljades honom. Med anledning häraf yttrar memoir-förf:n följande sanna och tänkvärda ord: Den lott, som oftast väntar konungadöttrar, bör förr väcka medlidande än afund. Dyrt få de betala den tomma prakt, som väntar dem, med de sorger, som de måste utstå. Sällan eller aldrig njuta de sina föräldrars naturliga ömhet, en förlust, som ej kan uppvägas af någon hofstat. Om de än ville det, få ej mödrarne nära sina barn vid deras eget bröst, de få ej med värma trycka sina barn till detsamma och förrätta de kärleksfulla pligter, hvilka naturen föreskrifver och de hjelplösa, späda varelserna fordra. Huru mycket lyckligare äro ej bondens hustru och barn, när helsa, lugn och riklig utkomst faller på deras lott! Konungens barn äro från deras födelsestund öfverlemnade åt lejda händer; de uppammas vid lejda bröst, af mödrar, som för vinnings skull beröfva sina egna barn deras naturliga arf, för att sälja det till en rik främling. På sådant hyrdt folk bortslösa de sin barnsliga kärlek, hvilken aldrig ätergäldas med den värma, som är en öm mor egen. Så snart förståndets utveckling tillåter det, lemnas de till en mängd olika personer, för att utbildas, och som de till större delen frukta, hata eller förakta. På sådant sätt blifva konungarnes barn och synnerligen döttrarne en slags konstlade väsenden, hvilka, emedan de ej ha någon like, ej få ingå någon öm förbindelse, utan måste helt och bållet undertrycka sina böjelser och uppgifva sin naturliga rättighet, att lemna sin hand och sitt hjerta åt den man, de älska. De kunna sannerligen betraktas som slafvarnes förnämsta klasg, såsom en kunglig vara, hvilken köpes och säljes af gesandter. Än tillbjudas de en eröfrare, för att mildra hans vrede, än bortgifvas de för att erhålla politiskt inflytande vid ett främmande hof; eller också anhåller en kall, beräknande furste om deras hand, såsom det medel, hvarigenom han tänker komma i besittning af det land, hvartill de ba arfsrätt. Kan man tänka sig någonting mera upprörande för en finkänslig qvinna, än att ingå en förbindelse med en man, som hon aldrig sett? Huru stor och förskräcklig är ej den fara, som hennes själs lugn löper att tillintetgöras genom hennes giftermål?? Dessa sanningar hafva tyvärr ickee upphört att ännu i dag äga sin fulla tillämplighet. Den icke minst märkliga episoden i Christian VII:s lif var hans resa till England och Frankrike, som räckte ett halft år, hvarunder konungen förslösat den nätta summan af 3,600,000 Rdr rgs. Det var dock ej så mycket på en öfverdrifven kongl. lyx dessa särdeles för denna tid ofantliga summor blifvit bortkastade, som på utsväfningar af den gröfsta art. Såsom ett litet bevis härpå må följande anföras: Under det Christian vistades i London, lefde han på samma sätt, som i Köpenhamn, d. v. s. han besökte kurtisaner af alla klasser, allt ifrån dem, som bodde i närheten af S:t James, till dem, som bodde i Wapping och källrarne i S:t Giles. Ilans unga brud, hans barn, hans stånd och haus helsa, — allt glömdes. Dessa nattliga utslygter på äfventyr började gerna efter midnatt, och sedan konungen var trött af att under tolf elier fjorton timmar mottaga och aflägga statsvisiter, spatsera, åka och dansa. Balen i Sion House, hvilken gats af IIertigen af Northumberland, öppnade han med sin svägerska, drottningen af England; derefter dansade han med prinsessan af Sachsen-Gotha och IIertiginnan af Lancaster: jnom I 3 en timme derefter lemnade han denna skådeplats för kunglig storhet, aflade sin galladrägt, förklädde sig till matros och gick till S:t Giles, för att blanda s 2 i arbetarnes och deras damers dans med likaså mycken begärlighet, som om han aldrig rört sig i någon högre sfer; och efter all anledning hade hans förra umgänge med Köpenhamns matroser satt honom i I stånd att spela sin rol mycket väl. Grefve Ilolek, hvilken, liksom kungen, var förklädd, följde honom på dessa utfärder, utgifvande sig för hans bror. När det kom till våldsamheter, försvarade han honom, oaktadt man måste medge, det kungen (j saknade personligt mod, hvilket äfven stundom på dessa äfventyr sattes på härdt prof. Sålunda hände det en gång, då han i S:t Giles dansade med en mycket vacker flicka, af friskt utseende, hvilken hela dagen utskrikit körsbär till salu på gatorna, att hennes älskare, en jättestor Irländare, gaf honom en örfil, emedan han tagit sig allt för stora friheter med flickan. Han kallade honom för en utländsk valp och bad honom ej sticka händerna åt en flickas barm, som hade en Irländare till försvarare. Konungen slog på ögonblicket igen, men Holck gick emellan de stridande och bad angriparen rigta sin vrede emot honom, då hans bror ej var något passande parti för en man med hans styrka. Din bror är, fan ta mig, en hjelte, svarade Irlängaran vaah dot gär mig anat att jag lag hanam