Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 5 juli 1856, sida 1

Det dröjde emellertid icke länge, innan den gamle krigsmannens uppmärksamhet riktades på en person, som med temligen dyster uppsyn steg in och begärde en half flaska portvin. Den inträdande var ingen annan än Rudolf. Han kastade sig i en soffa, trummade med knogarne mot bordet och mumlade något mellan tänderna. Majoren blef en smula förundrad öfver dessa manövrer. Enär han flera gånger sett Rudolf hos brodren, beslöt han att inleda ett samtal med honom, för att, om möjligt, inhemta nytt från fiendens läger; ty Stolk hade naturligtvis blifvit invigd i alla sin unge väns hemligheter. Så vänligt som möjligt helsade majoren på baronen och frågade honom om hans helsa. Rudolf gaf ett kort svar, egnadt att förekomma all vidare konversation; men majoren lät icke afskrämma sig så lätt, utan tog en stol och satte sig bredvid honom. -Ni är vid dåligt lynne i dag, sade Stolk; — låt mig försöka muntra er. — Det torde icke lyckas er. — Säg icke det! Ni dricker portvin, ser jag. Portvin är en tung dryck, som icke uppfriskar sinnet. Gosse, en butelj champagne! . .. Hör på, herr baron, ni måste hafva varit ute för en ung enka? — Icke såvidt jag vet, men fruntimmer äro dock med i spelet... Om jag närmare kände er, herr baron, skulle jag anförtro er hela saken. Jag har behof af att utgjuta mig. — Gör ni det! Jag skall ej förråda er. Allt från den första gången jag såg er, har jag intresserat mig för er. Med ett ord: jag tycker om er. — Nåväl, jag är ursinnig öfver att ha fått en korg, sade Rudolf och tömde sitt glas i botten. — Det var väl icke af en ung enka?