Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 5 juli 1856, sida 1

dock, det ligger vid Gud någon sanning till grund för hans förbud... jag har icke alltid hållit min tunga i styr. Gud vet, att jag aldrig kunde inbilla mig, det några löst framkastade ord skulle ge anledning till sådana lögner ... Herr baron, jag försäkrar på min beder, att det inom stadens portar icke finnes ett mer rättskaffens fruntimmer än fru Öberg, och att Marie är den mest älskvärda och aktningsvärda flicka. Herr v. Kleists öfriga historier blefvo nu genomgångna och nagelfarna, och majoren gendret dem af alla sina krafter. Han blef tillochmed varm och vältalig, under det Rudolfs häftighet mer och mer lade sig. — Försona er nu med er bror, sade majoren slutligen; — det är sorgligt, när två bröder äro oniga och misskänna hvarandra. Alfred är en förträfflig yngling, och det är ni äfven; lifvet är dubbelt skönt, när man lefver i endrägt och sämja. Hade jag en bror, skulle jag älska honom, betrakta honom som min bäste vän och öfverse med hans fel. — Hum, ni har rätt i hvad ni säger, men Alfred tror sig vara bättre än jag. — Jag kan försäkra er, att det är inbillning; han tror sig icke vara bättre än någon annan, om icke än edra fordna så kallade vänner. Och hvad nu er syster angår, så ... — Hon har uppfört sig högst opassande. Mvilken ung flicka rymmer väl nattetid från sitt hem? — Det gör hvar och en, som blir så skymfad som er syster. Först och främst tviflar hennes närmaste anförvandter på hennes sedlighet, och vidare fängslas hon som en förbryterska. För allt detfa har ni emellertid att tacka herr v. Kleist. — Den fördömde skurken! ropade Rudolf och satte glaset i bordet. (Forts.)