Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 5 juli 1856, sida 1

Kleist på duell och kastar friherren nedför trapporna, nästa gång han besöker mig. Jag... — Ni skall ingenting göra af allt detta, när vi närmare tänkt på saken. Hämnar ni er på det sättet, skall man skratta ut er och kalla er en brutal tölp. Nej, ni skall följa mitt råd, och ni skall ickedestomindre bli hämnad. — Låt höra ert råd. — Afbryt hvarje förbindelse med dessa falska vänner, sök nya bättre bekantskaper och försona er med er bror! — Försona mig med Alfred! Han, som så förnärmat mig! — Förnärmat er! Får jag fråga hvarmed? Er bror har anförtrott mig hela sin historia; han hyser icke det ringaste agg till er, men säger likasom fröken Rheinfeld, att edra förnäma vänner hållit er för narr. Han har längesedan sett hela partiets uselhet och gjort till sin lefnads-uppgift att bekämpa det. — Det vill jag också göra hädanefter. — Bra sagdt och klokt tillika; på det sättet hämnar ni er bäst. — Men jag vill ej såsom han krypa för pöbeln. — Det har er bror aldrig gjort. Rudolf meddelade nu majoren alla de äreröriga historier, herr v. Kleist uppdukat om Alfred och Elise. Stolk åhörde honom med förvåning och utbrast slutligen: — Hvad, har han sagt, att en gammal major berättat, det fru Öbergs hela digtan och traktan blott afsåge att få sin dotter gift, och att hon med knep och list fångat Alfred? — Ja. — Den gamle majoren måste vara jag sjelf. Herr v. Kleist har på ett oförskämdt sätt beljugit mig .,.