Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 5 juli 1856, sida 1

— Nej, det var af en fröken Rheinfeld. Jag trodde, att hon tyckte om mig, ty hon har alltid smilat och krusat för mig; och så friar jag i dag, men då drager sig den fina damen tillbaka bakom en hop undflykter och prat, så att jag blef förargad. — Det var ett fel af er. — Javisst, men jag är nu en gång för alla sådan, att jag ej kan dölja mina känslor. Fröken Rheinfeld blef också förnärmad och lät mig helt öppet förstå, att jag kunde vara en rätt skicklig fyr, då det gällde att springa klokare mäns ärender vid en politisk valstrid, men att jag alldeles icke passar till man åt en talangfull och fint uppfostrad dame. Jag bad henne förklara sig närmare, och hon berättade nu helt lugnt, på hvad sätt man begagnat sig af mig under riksdags-valet mot min bror, oeh huru man sedan gjorde narr af mig på min rygg. Nu först blef jag riktigt vred, och endast Gud vet, hurudant slutet på vårt samtal skulle blifvit, om hon icke skyndat sig förklara, att friherren, hennes far, bortlofvat hennes hand till herr v. Kleist. — Till herr v. Kleist! ropade Stolk. — Det är som jag säger; men då jag hörde det, var det som om jag fått en spann kallt vatten öfver hufvudet. Dender Kleist hade jag alltid ansett för min vän, hade tillochmed anförtrott honom min afsigt att fria till fröken Rheinfeld, och han hade rådt mig dertill. — Ehuru det gör mig ondt, att ni varit så olycklig, kan jag dock ej finna annat, än att ni bör vara fröken Rheinfeld tacksam, för det hon sålunda blottat edra så kallade vänners falskhet. — Ni har rätt, herr major. Er skål! ... Men jag skall visa dem, att jag dock är karl för min hatt ... jag skall hämnas, Jag utmanar herr v.