Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 4 juli 1856, sida 1

ögon eller hon samtyckt att räcka herr v. Kleist sin hand. Alla Harretugs innevänure hade gått till hvila; endast Elise satt ännu uppe och grubblade öfver dagens händelser. Hennes barm häfdes våldsamt af vanmägtig harm öfver den råa behandling, man tillåtit sig mot henne. Hon tänkte ej på hämd, men att fly från sitt fängelse. IIvart visste hon icke sjelf, men hennes tankar fäste sig vid Alfred och Axel Oberg. Klockan var öfver tolf; månan gick upp och vandrade sin oföränderliga gång, leende mot lyckliga och olyckliga. Elise mätte murens höjd. Den var för stor; hon vågade ej ett språng ned i snön. Under hennes fönster låg kälgården; hon kunde se, huru hararne sprungo omkring derstädes och gnagde på bladen. Denna syn hade förut ofta intresserat henne; nu fäste hon ingen uppmärksamhet dervid. Då rör sig något svart öfver snön; gestalten smyger längs gärdesgården, öfverstiger den och visar sig i kålgärden. Elise betviflar ej, att det är en krypskytt. Han ser sig ängsligt omkring, likasom fruktade han ett ett bakhåll. Månskenet faller på hans ansigte; hon igenkänner Hans Christensen. En ide genomfar hennes själ; hon tager en brokig näsduk, öppnar fönstret och vinkar åt krypskytten Han upptäcker det icke genast, men så snart han varseblifver signalen. döljer han sig hland buskarne. Elise fortfar att signalera, ess han slutligen tyckes hemta mod och närm — Frukta Säger hon; — du skall hjelpa mig, Hann.