Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 3 juli 1856, sida 2

ukilt stånd kan ej utan skada för sig sjelf isolera sig från de öfriga. Frihet ochjemlikhet är den allmänna lösen. Den gamla friherrinnan reste sig till sin fulla längd och sade: — Gå! Du är en ovärdig son. — Ännu går jag icke, svarade Alfred vördnadsfullt, men bestämdt; — jag har ännu att säga dig något mycket vigtigt; jag har förlofvat mig. — Pörlofvat dig? Jag hoppas, att flickan adlig. — Nej, hon är borgerlig; hon heter Marie Oberg. — 0, min Gud, hvi hafver du öfvergifvit mig, är suckade friherrinnan och nedsjönk på stolen. — Vanartade barn, du har min förbannelse. Vet, innan du går, att du dödligt förolämpat din mor. Mitt höga stånd, min börd är mig allt; för den har jag uppoffrat lycka, hopp och kärlek, och för den vill jag uppoffra mitt lif. Gå du, som var min stolthet oah nu är min vanära! Alfred aflägsnade sig bedröfvad öfver denna utgång af samtalet; men hans mors sista ord gat honom tillika en inblick i hennes själ, och han förlät i sitt hjerta de hårda ord, hon yttrat, ty de härledde sig, det insåg han, af sorg öfver ett förfeladt lif, som hon ej åter kunde genomlefva och derför måste fortsätta. Elise väntade otåligt på Alfred och blef föga glad, då hon erfor utgången af samtalet. Alfred lugnade henne så godt han förmådde, ehuru han sjelf var i behof af tröst. Emellertid kom den dag, på hvilken skulle afgöras, om den unge löjtnanten befanns mogen nog att representera ett distrikt på landets riksdag. Bönder och herremän, stadsboar och prester hade i stor mängd samlats på valstället; man väntade en allvar