2—— AAAAU —. Utrikes N y heter. s FRANKRIKE. Orleanisterna äro icke föga uppbragta deröfver, att Bonaparte återställer Ludvig Philips döttrar en del af deras fädernearf. Uti prinsessornas emottagande af denna nådegåfva se de ett rättfärdigande af konfiskationsakten. Deras ovilja vänder sig i synnerhet emot hr pin, som varit höga vederbörande behjelplig vid förslagets utarbetande. Hertigen af Nemours, Ludvig Philips älste lefvande son, berättas hafva tillskrifvit sin fars gamle rådgifvare ett ampert bref i denna angelägenhet. Det skall vara den belgiske ambassadören, prinsen af Chimay, som i hertigens af Brabants interesse, vetat öfvertala Dupin att låna regeringen sitt biträde i denna sak. Hertigen af Brabant, Belgiens kronprins, är en dotterson af Ludvig Philip. Det är Dupin som gifvit måttstocken för beloppet af den restituerade summan. Enligt hans råd uppskattades Ludvig Philips förmögenhet till 60 mill., hvaraf 20 mill. fråndrogs såsom civillistans skuld och de återstående 40 millionerna dividerades med 7 (barnens antal), hvilket ger hvardera något öfver 5; mill. i arf, hvilken summa placerad i fonder efter den nuvarande kursen afkastar årligen 200,000 francs. Lagstiftande församlingen har i sina byråer förhandlat det ömtåliga ämnet. Någon systematisk opposition förspordes icke. Flera deputerade frågade dock, om af de 100 mill. som influtit för de konfiskerade godsen ej funnes quar mera än 15 mill.? Hade regeringen, menade man, ännu att förfoga öfver betydliga jmedel, så borde hon använda dem till skadeständ åt prinsessorna och icke, såsom nu är föreslaget, låta staten betala fiolerna. Andra gjorde den riktiga anmärkningen, att konfiskationsdekretet utfärdats utan kamrarnes bifall och att lagstiftande församlingen på den grund ej hade att befatta sig med några ändringar i detsamma. Genom voterandet af sådana iklädde den sig endast en del af ansvarigheten för dekretet. Montalembert hade ämnat fatta ordet för att förklara, att antingen tillhörde godsen Ludvig Philip, och då vore konfiskeringen en godtycklig handling, eller tillhörde de staten, och då hade regeringen ingen rätt att visa sig ädelmodig på statens bekostnad. Hans vänner afrådde honom dock från att afgifva denna förklaring, och han — teg. De f. d. Orleanister, som äro anhängare af den nuvarande regeringen visade fsig benägnast för förslaget. De ifrigaste Bonapartisterna talade h ftigast deremot. De tycka att förslaget ger för mycket eller för litet; man måste antingen till alla delar upprätthålla konfiskationsdekretet eller aldeles återkalla det, men icke genom ett partielt återkallande fördöma sig sjelf. I denna anda talade i synnerhet hr Clary, en anförvandt till kejsaren. Han invaldes af fjerde byråen i pröfningsutskottet. Äfven framstäldes den frågan, huru det kommer sig, att man vill godtgöra den begångna orättvisan blott med afseende på prinsessorna och icke med afseende på prinsarne? Regeringskommissarierna afpressades de pinsammaste förklaringar. De sade bland annat, att prinsarne hittills ej begärt någon ersättning och att regeringen visst skulle fästa afseende på deras begäran, i fall de framstälde en sådan. Vid omröstningen skola ganska många deputerade underlåta att vo