Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 3 juli 1856, sida 1

ÅTionde Kapitlet. Jorden var betäckt med ett tunnt snötäcke. Kyrkoklockorna ringde, och deras toner ljödo vidt öfver nejden, Pastor Möller skulle denna förmiddag begrafvas. Från de mest aflägsna delar af församlingen kommo stora och små, för att följa sin gamle själasörjare till hans sista hvilorum. Sorg stod tecknad i allas anletsdrag, och qvinnorna gräto. Alla älskade den aflidne, alla kände honom. Ingen hade vandrat från hans hus utan att vara tröstad; ingen, som tviflade på nåden, hade meafört tviflet tillbaka till sitt hem, och ingen af dessa mänga, som strömmade till begrafningen, hade besökt det Guds hus, hvaruti den gamle Möller predikade, utan att ett godt frö blifvit nedlagdt i själen. Hvad allt är lugnt! Icke en vindflägt rör sig; det är, som om naturen ej vågar inblanda sig i hjertats stilla sorg, medan den blå himmelen säger: han var trofast intill ändan. Nu vandrar man från sorgehuset. Kistan bäres af bönder. Sorgen har mildrat deras hårda anletsdrag, de tala icke, utan se tyste mot jorden. Långsamt skrider skaran mot den närbelägna kyrkogården. Kistan sänkes ned i jorden, och grannsocknens prest håller ett tal öfver sin aflidne vän. Begge voro lika gamla, begge blefvo på samma gång studenter, och begge hade de arbetat med samma framgång såsom Herrans tjenare. Tärar qväfva ofta den gamles röst; han talar ej om döden, men om återscendet och uppståndelsen. Alfred står bredvid grafven: han är djupt rörd, och en tår glänser i hans öga. Bönderna se det, och det gör dem godt, att äfven en af deras herrskap deltager i deras sorg. Rudolf och