Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 2 juli 1856, sida 1

Hon insåg emellertid, att hotande moln uppgått på hennes framtids-himmel, och bad Gud gifva sig styrka att motstå stormens raseri, när den en gång skulle utbryta öfver hennes hufvud . . . Och hon bad om en vän, ty hon kände sig så ensam och öfvergifven. I detta ögonblick inträdde Alfred. Gladt öfverraekad ilade hon honom till mötes. Sedan brodren talat om sin oväntade ankomst, om sina förhoppningar i afseende på det förestående riksdagsmanna-valet, tog Elise ordet och meddelade, hvad som denna morgon förefallit mellan henne och Rndolf. Hon var upprörd, hon var olycklig, och Alfred måste uppbjuda hela sin förmåga, för att trösta henne. — Älskade syster, sade han till slut, — det giftermil, för hvilket du fruktar, skall aldrig komma till stånd. Vår tid är nog upplyst för att icke tåla, det fäder eller bröder spela smätyranner i sina hem. — Men kom ihåg, jag har den olyckan att vara adlig, att... — Det gör ingenting till saken; adeln står, likasom alla andra, under landets lagar. — Hvad skall jag då göra? — Du skall stå fast vid ditt beslut, icke vika från din rätt och gifva herr v. Kleist på otvetydigt sätt tillkänna, att du ej kan fördraga honom. — Ack, det skall blifva en hård strid! — Jag skall bistå dig så godt jag förmår. — Och vår mor är säkerligen också för detta parti .. . hon skall... — Tillsvidare kommer vår mor ej att tala med någon derom. Hon har stängt sig inne i sina rum och tillåter icke ens mig att besöka sig. Orsaken till detta besynnerliga uppförande begriper jag icke. Jag ville så gerna talat med henne; jag har vigtiga