Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 2 juli 1856, sida 1

saker att meddela henne ... Ja, tillade Alfred, — egentligen äro du och jag nu i samma olyckliga ställning. — Huruledes då? — Jag vill anförtro dig en hemlighet, som du skall lofva mig att omsorgsfullt bevara: jag har förlofvat mig med en ung, älskvärd flicka af dina bekanta, nämligen Marie Öberg. — Hvad, har du blifvit Maries trolofvade, ropade systern, angenämt öfverraskad; bättre och älskvärdare flicka finnes icke i hela landet. Jag lyckönskar dig, Alfred. — Tack skall du ha; men du blir nog den enda af hela vår slägt, som gynnsamt upptager denna förlofning; de andra skola fördöma mig och stöta mig från sig, emedan jag tagit en flicka utom deras kast och dertill en flicka utan penningar. Ty det gyllene myntet adlar ju också i många af våra stränga vänners ögon. De hafva, likasom medeltidens tyska judar, en själ, som alltid låter köpa sig för penningar. — Nu är du återigen för sträng mot adeln. MNej icke, om du förstår mig rätt. Jag fördömer icke den adel, som erkänner tidens fordringar, älskar sitt land, sträfvar att med sin magt och sitt inflytande gagna det och böjer sig för dugligheten; den adeln är berättigad äfven i ett fritt land, som kan vara stolt af sådane söner. Deremot bekämpar jag enhvar, som tror sig vara bättre än andra, derför att han eger en rutten stamtafla, och som uppoffrar fosterlandets väl för egna intressen, med eller utan sin vilja och vetskap beherrskas af utländska, despoter och till råga på allt är dum nog att tro, att fordna tiders vidskepelse och träldom åter skola kunna uttränga nutidens frihet och upplysning, Men.