Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 1 juli 1856, sida 1

Nionde Kapitlet. Den gamle pastor Möllers tillstånd hade ej förbättrats, och enhvar kunde se, huru han närmade sig grafvens rand. Axel Öberg hade ditkommit från Köpenhamn, och det gladde den gamle mannen outsägligt att se sin unge frände hos sig. Elise besökte honom också dagligen, läste för honom och samtalade om förflutna tider. Stundom sof den gamle, då hon kom, och hon talade då med bokhållaren. I början syntes Öberg alltid ihågkomma, att det var en högförnäm dame, med hvilken han talade, men sedan upphörde den ömsesidiga slutenheten, och samtalet mellan dem fördes så otvunget som mellan två gamla vänner. Samma afton, på hvilken det i förra kapitlet skildrade samtalet egde rum mellan de båda bröderna, hade Elise efter qvällsmaten smugit sig hemifrån, för att besöka pastorn, hvars tillstånd blifvit sämre. Hon fann honom i en lätt slummer och Axel bredvid hans läger. — Han sofver, sade Axel, — och jag hoppas, att sömnen skall styrka honom. Behagar ni sitta ned ett ögonbliek? Sedan Elise satt sig, fortfor Axel: — Jag har suttit här öfver en timme och betraktat detta sköna hufvud, som hvilar på kudden; många tankar hafva dervid uppstått i min själ, och jag känner mig till mods, som om jag varit vid Herrans bord eller hört en riktigt god predikan. Det förekommer mig nu, som om äfven jag vore ämnad till själasörjare och kunde verka godt i en församling. — Herr Öberg, enligt min åsigt är hvarje kristen kallad att vara trons förkunnare och alltså prest,