Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 30 juni 1856, sida 1

Ingendera af bröderna hade mod att låta samtalet öfvergå på politiska ämnen, ty de visste, att, skedde detta, skulle freden straxt vara bruten. Rudolf säg emellertid temligen förargad ut, sedan den första öfverraskningen lagt sig, men Alfred hade föresatt sig att ej bry sig derom, utan berättade nyheter från Köpenhamn och frågade sedan efter de sednaste händelserna på gården och i nejden deromkring. — Åh, jag har intet nytt att berätta, svarade Rudolf, — om icke, att herr v. Klint i dag anhållit om Elises hand. — Det kallar jag verkligen en stor nyhet, sade Alfred. — Gör du det? Men när ett fruntimmer är vid Elises ålder, kan hon hvarje dag vänta en friare; det är något, hvarpå man måste vara lika beredd, som på åska i Juli månad. — Hvad svarade du herr v. Kleist? Du afslog naturligtvis hans begäran? — Visst icke. Mannen är bra, har goda inkomster och är derför ett passande parti för vår syster. — Han ett passande parti! Gud hjelpe oss! Jag har aldrig kunnat tåla den karlen: det ligger något så räfaktigt i hans ansigte, att en hederlig karl kan bli rädd derför. Han passar icke till vår lilla goda Elise. — Åh, med åren komma de nog att passa för hvarandra. — J landtbrukare äro, med alla edra goda egenskaper för öfrigt, de orimligaste menniskor, när frågan faller på giftermålsbalken. J kopplen ihop tvenne menniskor såsom hästar för en vagn; är den ene något för eldig, så skall den andres lugn stäfja honom 0. 8. v.; sådant är edert sätt att resonnera.