FÖRSONING. Berättelse af Michael Giörup. (Forts. fr. föreg. N:r.) Vinden suckar så underligt i den gamla kaminen; det låter hemskt och öfvernaturligt. Rudolf tänker åter på gengångerskan och ryser. Nu höres buller i trappan; någon närmar sig. Hvem kan det vara, som kommer på denna tid af natten? Den obekante stannar utanför dörren, famlar efter låset och klappar. Rudolf ropar: stig in; dörren öppnas, och han står midtemot — sin bror. — Alfred! ropar han förvånad och viker ett par steg tillbaka; — är det du? — Ja, hvem skulle det eljest vara? God afton, Rudolf! Du har väl ingenting emot, att jag besöker dig? — Hvarifrån kommer du? frågade Rudolf, sedan öfverraskningen lagt sig. — Naturligtvis från Köpenhamn. Jag tog extrapost i morse. Det synes tydligt, att jag öfverraskat dig, hvilket ej heller är underligt, eftersom jag ej i förväg underrättat dig om min ankomst. Det lyste endast från ditt fönster, och derför gick jag hitupp, för att tala med dig.