Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 30 juni 1856, sida 1

———7—— — Men han skall ha henne, och han skall också bli vald. — Han skall icke ha henne, inföll Alfred med eftertryck. — och jag har det vissa hopp, att han icke heller blir vald. Frihetens timma har slagit, och Harretugsmännen skola icke mer låta leda sig af ... af... — Tala du ut! — Nej, ty jag vet, att du är en bland mina motståndare, och du är en god, ärlig dansk man, men alla de andre äro samt och synnerligen kanaljer. — Hvad säger du? Vågar du tala så om mina vänner? — Dina vänner! Tro ej, broder, att de äro dina vänner! De hyckla blott vänskap, så länge de behöfva dig. Jag känner det aristokratiska korpoch uggle-slägtet; hela ynglet är i rysk eller preussisk sold, och fäderneslandet är för dem intet, men deras egna dyrbara personer allt. Mången god dansk man hafva de förledt till ondt; guld, lockelser, mened, falska bevis och lögn äro deras vapen. — Och jag känner det sällskap, du söker, ropade Rudolf vred, — det är röda republikaner, Skandinaver och annat pack, som ha för afsigt att omstörta den lagliga ordningen, sälja landet till Sverige eller England och vältra sig i de laglige magtegarnes blod. Ett vackert sällskap för en adelsman, hvars förfäder spisat vid konungens bord, och hvilkas ära aldrig förut blifvit befläckad!