— Jag nekar icke, att hvad man kallar kärlek är något, hvarför jag ej vill ge en skilling. Ser jag ett hyggligt och felfritt fruntimmer, tager jag henne till hustru, om hon vill ha mig, och så gifta vi oss och få barn och annat. Det är efter religionens bud, ty det heter ju: varer fruktsamme, föröker eder och uppfyller jorden! — Men ej såsom djur, nej såsom högre andeliga väsenden genom kärleken. Dock, det lär ej tjena till något att hålla en föreläsning för dig öfver det gamla, men outtömliga themat: kärleken? — Nej, det gagnar, vid Gud, till ingenting, svarade Rudolf och knackade tobaks-askan ur sin pipa. — Hör, fortfor Alfred, leende åt brodrens flegma, du kunde blifvit en kärnkarl, Rudolf, om ditt sinne fått en annan riktning. Det ligger herrliga anlag dolda hos dig, men blott ett enda har kommit till utveckling, nämligen din talang för landtbruket. Men detta är ej nog för lifvet, min bror. Vår Herre ser ej allenast till jordens frukter, utan ock till andens. — Nu börjar du åter dina predikningar, sade Rudolf förargad, — men jag frånber mig alla sådane, ty jag anser mig vara lika god karl som du. ... Jag vet mycket väl, hvarför du ej tål herr v. Kleist; det har helt andra orsaker, än dem dn nämnt. — Hvilka då, om jag får fråga? Du gör mig verkligen nyfiken. — Dn hatar honom, derför att han är vår kandidat och uppträder som din medtäflare vid riksdagsmanna-valet. — Ha, ha, ha, huru kan du inbilla dig något sådant? Låt honom bli min medtäflare och få de flesta rösternn på köpet! Jag skall ej bli misslynt deröfver, om han blott icke får min syster.