hans hustru doge utan lifsarfvingar, skulle hela den förmögenhet, hon medfört i boet, med räntor och räntors räntor utbetalas till hennes slägtingar, samma dag och timma, som hon blifvit begrafven. Oaktadt denna äktenskaps-kontraktets bestämmelse förblef hr Seyfert, till stor harm för sin aflidna hustrus slägt, ändock i laglig besittning af hela förmögenheten. Han förklarade nemligen, att han älskat sin ömma maka så högt, att han aldrig ville skilja sig från hennes kroppsliga hydda; han lät derföre ej heller begrafva henne, utan klädde hennes balsamerade och sminkade lik i en lysande, rikt smyckad drägt och uppställde det sedan i ett glasskåp i sin sängkammare, midtemot fönstret, si att hvarje förbigående derigenom kunde se det, icke blott om dagen, utan äfven i månljusa nätter. Saken blef af den dödas slägtingar hänskjuten till domstolen; men tillfölje af lagens bokstafliga tolkning vann hr Seyfert processen. Han fick således verkligen behålla liket i sin sofkammare, och hvar afton när han gick till sängs, drog han blott en grön gardin för glasskåpet och insomnade derefter lugnt. Från det ögonblick liket kom att stå i glasskåpet, tycktes dock lyckan ha rymt huset. Det gick baklänges med handeln; flera dyrbara laddningar med amerikanska skepp förliste, och vigtiga spekulationer med spanska bank-obligationer misslyckades. Der kom gång på gång sjukdom bland husets tjenstefolk, och ingen tycktes kunna lefva der utom hr Seyfert sjelf, som hade en orubblig helsa och hvars ansigte nu bar stämpeln af ett dystert trots. Processen hade kostat honom mycket, och alla fordringar, man hade på hans firma, blefvo på en gång uppsagde. Det var just sjelfva årsdagen af hans hustrus död som han, efter en granskning af räkenskaperna med sin bokhållare, erfor hela sin dåliga ställning, och att han från att ha varit millionär nu skulle blifva bragt till tiggarstafven och gäldstugan, derest han icke innan nästa morgon kunde åstadkomma en summa af 40,000 pund sterling. Hans ansigte förblef dock oförändradt till och med vid denna upptäckt, och efter en kall högdragen nickning begaf han sig till sin sängkammare. I sin balsamerade hustrus likdrägt hade han anbragt diamanter till ett värde af 50,000 pund. Denna skatt, som han tvertemot sina köpmansprinciper ett helt år låtit qvarstå i glasskåpet som ett dödt kapital, tänkte han nu tillgripa, och då han denna natt sent steg in i sitt rum, drog han icke, som vanligt, gardinen för glasskåpet, men satte lampan på bordet och öppnade skåpdörren, för att beröfva den döda de kostsamma prydnader, hvilka nu voro hans enda räddning. I likets ögonhålor hade han låtit insätta dyrbara safirer; i deras ställe syntes dock nu till hans stora häpnad, ett par matta glasögon stirra mot honom; och diamanterna, som han hvarje afton i ett helt års tid trodde sig hafva sett, kunde han ej upptäcka. Vid det starka skenet från lampan föreföll det honom alldeles, som om de döda glasögonen på en gång fått lif och nu hånfullt blinkade åt honom — och han tog af fasa ovilkorligen ett steg tillbaka. Tanken derpå, att en oärlig betjent, hvilken han samma dag kört ur tjensten, möjligen hade plundrat liket, blandade sig med en plötslig fruktan för den döda — en känsla, för hvilken han hittills tycktes ha varit alldeles fri. Föreställningen om den oerhörda förlusten, som redan nästa morgon skulle föra honom på gäldstugan, öfvervann dock denna fasa för den döda, och med en nästan krampaktig kraftansträngning ryckte han liket ur skåpet, för att undersöka det vid lampan och ånyo leta efter sin skatt. Men ju mer han tumlade om med detsamma, desto mer förvirrade blefvo hans tankar. Hvarje sannt och gripande ord, hans olyckliga maka sagt honom, men hvilket han kallt låtit fara sig förbi, utan att svara derpå, ljöd nu med den aflidnes röst förebrående för hans själ; han trodde sig verkligen höra hennes stämma, och det syntes honom som om den dödas blå läppar rörde sig. Allt det afskyvärda i hans hycklande och svekfulla behandling af liket, hvarigenom han bedragit sin makas fränder och beröfvat henne sjelf den grafvens ro, hvilken de flesta menniskor så högt värdera, framstod nu för första gången lifligt i hans samvete. Ja, du har rätt, mumlade han, ÅJag var ingen menniska — jag var en stenbild — jag var ett odjur — jag älskade intet utom mig sjelf och dina rikedomar — men hvar äro de? Hvar äro diamanterna, jag lät dig prunka med i döden? — Den glansen och äran ville jag dock unna dig; — der skulle du stå i pant för mig och min lycka — ha! min lycka — den tog du med dig till den fördömde andeverlden, som du alltid ville skrämma mig med — och diamanterna tog du också! — nej, dem har en tjuf fråntagit dig — hvarför skrämde du icke bort honom med dina eldögon? — hvarför hviskade du icke till honom, som nu till mig, om den eviga fördömelsen? — ha, tig, tig! — släpp mig! — du qväfver mig! — Det föreföll honom nu, som om den döda tryckte sina armar kring hans hals och log emot honom förfärligt. Han tumlade medvetslöst om på golfvet — liket föll ofvanpå honom, I denna ställning påträffades han om morgonen, ännu lefvande, men — vansinnig. Förlusten af hans skatt och hans förskräckelse för den döda voro i 21 år hans enda tanke. Det nattliga uppträdet med liket, som ingen varit vittne till, upprepade han ständigt i sin galenskap. Deraf erfor man först hvad som skett och hvad han trott sig höra och se i den nattliga kampen med den döda, Diamanterna återfunnos aldrig, Nillionären Seyfert dog som sattighjon i ett hospital för vansinniga i London.