framställning, som endast afser skuld och brott, kunna andra afseenden sättas, som mildra skulden. Det var ej blott hos de framåtgående som denna skuld fanns, den var lika mycket och mera rotad hos motståndspartiet, som satte sig emot alla menskliga rättigheter och derigenom dref de andra öfver måttans gräns. Det är illusion och en bakvänd åsigt af historien, att, tillslutande ögonen för det verkliga tillståndet i det samhälle och den kyrka, som träffades af revolutionen, ej i denna vilja se en utveckling af idsen; bakvändt, att, fattande frågan mera med fantasien än med förståndet, i det förförflutnas former vilja se ideen sjelf, sedan dessa former, långt ifrån att deraf vara ett uttryck, till och med äro fiender till ideen. såsom längesedan af densamma antiqverade. Hvad hjelper det att deklamera om kyrkans och adelns välgerningar? Hvem känner ej dem? Eller hvem nekar dem? Men hvad betydde de, sedan kyrkan och samhällsformerna ej mera vorouttryck för det gudomliga? Katholicismen blef sin uppgift otrogen, och iden marscherade den förbi, hvarefter den sjelf står qvar såsom en form utan innehåll, ett tomt skrälle. Nå, har man ej bättre att göra, så må man häröfver hålla likpredikningar; man må imaginera sig att der bakom finnes allt hvad godt heter; men ser man nogare efter, så är der intet qvar. — Sammalunda med adeln. Den hade sina goda skäl till de. högre pretentioner, med hvilka den framstod, så länge mot desamma svarade ett innehåll; men numera, då de sakna ett sådant, finnes intet skäl, hvarföre man skulle betrakta dem från synpunkten af samma förhållanden, hvarunder de uppstått. Intet förhållande i historien har utan någon orsak uppkommit. Adelns privilegier hade sin grund deri, att den på egen bekostnad var med in kriget; men när pligten upphört och privilegierna stå ensamma qvar, hvad betyda de mer? — Om nu kyrkan sätter sitt insegel af evärdligt bestånd på samhällsförhållanden, med hvilka hon är samtidig, så har hon ju derigenom endast förderfvat sin egen sak, friheten, hvilken, liksom ljuset, endast oberoende kan bestå. Lägger kyrkan sålunda sig sjelf i yttre band, så förlorar hon sitt handtag på sjelfva menniskan. Klander kan således utdelas åt båda hållen i Franska revolutionen, och ingalunda mindre åt motståndspartiet än åt revolutionärerna, om ock de sednare se irreligiösare ut. Då allt kyrkans hägn, allt kyrkligt togs ifrån dem, då kyrkan sade: viljen J ej rätta er efter de bestående samhällsformer, så ären J utom religionen; hvad kunde resultatet annat blifva än det blef? Det var långt mindre mot religionen iän mot kyrkan revolutionen vände sig; den sökte åtminstone det rätta och ett verkligt innehåll. Det andra partiet åter hade väl lättare att smycka sig med moralitetens och religionens namn, emedan det stödde sig på läror och förhållanden, hvilka af kyrkan redan voro sanktionerade; men det var derföre ej mindre ihåligt, hvilket så mycket tydligare visar sig deraf, att detta parti ansåg religionen bestå uti vissa yttre privilegier, och åberopade densamma till försvar för ändamål som dermed ej äro förenliga. Det kan då hända, att man på sådana religionsförfäktare måste tillämpa skriftens ord: icke varder hvar och en kommande in i himmelriket, som ropar: Herre! Herre; och å andra sidan på dem, som åtminstone sträfvade efter sanningen, orden: de, som ej äro mitt folk, skola vara mitt folk, ty ej heller desse voro öfvergifne af himmelen. — Man får ej låta narra sig af kyrkans fromma ord och gudeliga betraktelser; ingen dylik fernissa hjelper i historien, det sanna bryter dock fram; och ej ensamt det, som kallar sig gudligt, är så. En blandning af godt och ondt finner man i Franska revolutionen, tvärtemot dess motståndares påstående att den var blott ond, redan från början. Sannt är väl, att den visade en brist i sjelfva sin princip, nemligen att blott fatta i sigte den yttre rättvisan; men också låg denna närmast för handen. — En annan åsigt af revolutionen, och som ofta i nyare tider ansetts vara den enda rätta, har trott sig böra uppfatta densamma fatalistiskt och derur suspendera moraliteten. Den påstår, att revolutionen aldrig inträffat, så framt ej omständigheterna drifvit allt till det yttersta, och att den således var en följd af la force des choses. Något sannt ligger äfven i denna åsigt. I revolutionens blott yttre sätt att fatta friheten låg grunden till dess följder; ty genom en sådan uppfattning hemfaller allt åt den yttre mekanismens makt, hvilken ock måhända spelat hufvudrolen i Franska revolutionen, så att man deri tycker sig se blott en utveckling af blind nödvändighet och, i stället för skådespelet af rättvisans triumf, endast ha för ögat det af den starkares godtycke. andra sidan torde dock denna uppfattning af saken ej vara den djupaste. Det är de inre, fria motiverna, som ställa menniskan öfver H la force des choges; ger man ej på dessa motiver, utan abstraherar från dem, så står visserligen fatalismen ensam qvar.