Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 28 juni 1856, sida 1

och plötsligen skall framträda ur någon vrå. Rummet har också ett dystert utseende: det är högt, smalt och längt, väggarne af mycket mörk färg och prydde med jagtgevär, hagelpungar och kruthorn. En flygeldörr leder ut till korridoren och en annan till baronens sängkammare. Rudolf är trött, ty han har i dag haft mycket att beställa. Hans brors utsigt att bli vald till kommunens riksdagsman ökas dagligen; men Rudolf och hans parti göra otroliga ansträngningar, för att slå Alfred ur brädet och bereda sin kandidat seger. Hr v. Kleist vistas på Maarholm, och Rudolf reser hvarje dag dit. Maarholms egare, friherre Rheinfeld är aristokrat från topp till tå. Han har lefvat flera år i Ryssland, han har talat med czaren, blifvit alldeles förtjust i honom och allt, som finnes i hans rike, och har derför gjort, till sitt lifs uppgift att söka återinföra den gamla tingens ordning i sitt hemland och om möjligt på samma gång insmuggla några ryska inrättningar. I likhet med de fleste, sedan förra århundradet till Danmark invandrade tyska adelsmän, eger han ej hvad man kallar fosterlandskärlek, men regeras deremot af en obegränsad lystnad efter magt och rikedom. Den danska nationen ansåg han för en samling nattmössor, och de danske adelsmän, som af kärlek till fosterland och konung, hade funnit sig uti sakernas nyare och bättre ordning, kallade han med de värsta öknamn, som danska och tyska språken ega. Ehuru man borde förmoda, att en sådan personnage som hr v. Rheinfeld längesedan måste förspillt sin lycka hos danska nationen, var detta likväl icke förhållandet, ty han var tvertom ganska väl ansedd inom några högre kretsar. Hans dotter, den sköna, nyligen från Paris återkomna Adelaide, var en af dessa halftokiga förnäma damer, som förena koket