Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 28 juni 1856, sida 1

ningsförmåga, för att kunna inverka på henne. Det blefve ett djerst sörsök, men den intet vågar, han intet vinner. Alfred inslumrade under en bön till Gud om lycka i sitt förehafvande. Åttonde Kapitlet. Det är en vacker Novemberafton. Himlen är ren och blå, och månen bestrålar Harretugs gamla murar. Men i borgens gamla vinklar och hörnen är det mörkt, och der kunna ju Gud vet huru många små tomtegubbar drifva sitt spel, utan att någon märker det. Tomtegubbarne hafva alltid haft en viss förkärlek för Harretug, och många underliga historier finnas om dem, men nu för tiden finnes ingen, som tror på deras magt, och detta är väl orsaken, hvarför de nu visa sig mera sällan. Ett annat öfvernaturligt väsen, som dväljes i borgen, är den inmurade jungfrun, och, märkvärdigt nog, på hennes tillvaro tro alla; sjelfve Rudolf känner sig mindre väl till mods, då man talar om henne. Denna afton hafva ryktaren och ladugårdsdrängen berättat honom, att de flera nätter efter hvarandra hört djupa suckar, som kommo från tornet, och att de vid midnattstiden tyckt sig se något hvitt sväfva kring borgen. Baronen hade skrattat åt deras berättelse, men i detta ögonblick, då han sitter ensam på sitt rum och klockan är öfver 10, känner han sig benägen att tro på gengångerskans tillvaro. Förgäfves söker han tänka på något annat; tanken återvänder alltid till den inmurade jungfun. Han ser sig omkring i rummet, likasom fruktade han att hon är tillstädes