ter kort öfverläggning det beslut att resa till den gamle, på det att han ej mätte vara ensam i sin sista stund. Mor och syster gåsvo gerna sitt samtycke till denna resa, och Öberg hoppades att utan svårighet af sina principaler få några veckors ledighet. Alfred skulle bege sig till samma trakt, för att öfvervara valförrättningen, och han och Öberg aftalte, att de kanske kunde följas åt tillbaka till Köpenhamn. Sedan dessa aftal blifvit träffade, skiljdes man åt, och enhvar begaf sig till sitt. Men Alfred var den ende, som ej straxt gick till hvila, ty han kände behof af att ännu en gång i ensamheten öfvertänka dagens händelser. En tanke störde hans glädje: hvad skulle nämligen friherrinnan säga om hans förbindelse med en borgerlig flicka? Han kände hennes aristokratiska sinnelag och oböjliga karakter, samt fruktade, att den lilla gnista af kärlek, som hon hyste till honom, skulle slockna. Alfred älskade sin mor innerligare, än han sjelf trodde; när han tänkte på henne, stod hon icke framör honom såsom den hårda och stränga friherrinnan, utan vänligt leende mot honom, såsom han i verkigheten någon gång sett henne göra. Det var hans gt att efter sin ankomst till Harretug söka stämma henne mera gynnsam för den vackra borgardottren, och i sin syster Elise påräknade han härvid en bondsförvandt. Hvad brodren angick, brydde sig Alfred ej om att taga honom med i räkningen... Men på hvilket sätt skulle det lyckas honom att få ut2 tankar och åsigter med friherrinnan? Hon tyckte ej om långa samtal. Dock, om ingen annan utväg återstod, ville Alfred i enrnm anförtro henne hela saken, och då finge hon upptaga den som hon behagade; ban tilltrodde sig tillräcklig kraft och öfvertal