Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 27 juni 1856, sida 2

vägen genom kastellet och öfver vallen. IIerrliga, milda, entusiasmerade ord vexlades mellan bäda, och Marie sade: — Jag känner mig nu så väl till mods; detta lugn i naturen gör mig så godt. Det är mig, som då jag efter en härd arbetsdag hvilar i de stilla aftontimmarne och samlar krafter tills den nya solen vaknar. Icke en flägt rör sig, icke en enda fågel sjunger, och de gula och bruna löfven hvila lugnt längs vägen. — Men när trädet står bart och plundradt, och allt är dödt och stilla, tyckes det mig, som om tanken blefve klarare och känslorna rikare. Våren försprider, hösten samlar dem. Man längtar efter sitt hem, sin lilla kammare, och en stackars ungkarl som Jag drager ofta en suck af längtan emedan den är så tom. Då Marie ej svarade, fortfor Alfred: — Det är en tid, då ynglingen tumlar som ett från grenen lösryckt blad öfver fält och ängar; han åtrår att erfara allt. . . Men snart önskar han återvända till sin fredliga härd, milda känslor vakna i hans barm, och han är lycklig, då han kan tillfredsställa dem. Så har det gått med mig; i detta ögonblick har jag blott en tanke och ett mål, och det är att vinna en flickas hjerta, som slår för mig, såsom mitt för henne. Marie blef vid dessa ord både röd och blek och såg ned mot jorden. Alfred betraktade henne med oro och tillfogade med osäker röst. — O, om den flicka, som jag så högt älskar, kunde besvara min kärlek, då vore jag den lyckligaste menniska på jorden, då vore lifvets guldland eröf