Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 27 juni 1856, sida 2

radt och vägen banad till himmelen. Det är nu mörkt och töcknigt omkring mig, men då skulle det bli ljust som på den skönaste vårdag. Marie, ni tiger och ser mot jorden ... anar ni kanske, att det är er kärlek, som skulle vara mig så dyrbar, som skulle göra mig så lycklig? — Min Gud, ni menar... — Att mitt lifs lycka i detta ögonblick beror af er, att jag blott hos er kan tinna lifvets tröst och lugn. O, svara mig! Bestyrk mitt hopp eller tillintetgör det genast! Hvad Marie svarade är lätt att gissa, och innan promenaden var slut, voro Alfred och hon förlofvade. De hade dock beslutat att tillsvidare hålla saken hemlig för alla, hvilket var desto lättare, som Alfred åtta dagar derefter reste till riksdagsvalet. Men huru klappade ej Maries lilla hjerta vid det steg, hon nu tagit! Det syntes henne så stort, gå betydelsefullt, att hon, sedan hon hemkommit, under några minuter måste vara ensam med sig sjelf och sin Gud. O, hvad hon var lycklig, hvad hon var glad, men det var en stilla glädje, som glänste i tårar. Hon hade ej bortgifvit sitt hjerta lik en flygtig kokett, som tänker: Gud vare lof! Nu är jag försörjd, och min tillkommande man ser rätt hygglig ut — utan hon hade handlat såsom en qvinna, som känner djupt och älskar med hela sin själ. Hon hade hoppfull, trygg och förtröstande på Gud lagt sin hand i Alfreds. (Forts.)