kanska angelägenheterna, hvartill han nu först erhållit fullmakt. Det torde derför vara af interesse att riktigt lära känna dessa angelägenheter och det fördrag, som afslutats under Pierces regeringstid och som bildar grundvalen för diskussionen om desamma. Men nu sönderfalla de centralamerikanska angelägenheterna i 2:ne hufvuddelar, så till vida som de stå i förbindelse med 1850 års fördrag, eller äro af detsamma oafhängiga. Sedan 80 år äro Engelsmännen i besittning af Belize och hafva med ett kort afbrott sedan 150 år utöfvat protektoratet öfver Mosquito-Indianerna. I detta hänseende frågas nu, om och i hvad mån Engelsmännen under de sista 50 åren öfverskridit de dem genom fördragen af 1783 och 1786 tillerkända rättigheter? Härvid lag kommer det dock derpå an, om förenta staternas regering, utan att lägga i dagen en särdeles fientlig sinnesstämning, kan blanda sigi saker, som icke röra deras, utan Spaniens förhållanden till England. Beträffande åter fördraget af 1850 förhåller sig saken helt annorlunda. De genom detta fördrag uppståndna förpligtelser beröra de begge regeringarne i förenta staterna och England direkte, och man måste foga sig i deras konsequenser. Härvid kommer det först an på de frågorna: hvarför afslöts detta fördrag, genom hvilket dessa förpligtelser uppstodo? vid hvilken anledning? hvad var dess ändamål och huru måste det utläggas med afseende på detta ändamål? Anledningen och ändamålet voro följande: vid den tid då fördraget afslöts, var å ena sidan England förpligtadt att emot Nicaragua skydda Mosquito-Indianernas område, mynningen af San-Juan inbegripen, under det å andra sidan förenta staterna voro förpligtade att för Nicaragua skydda och försvara hela San-Juans flodbädd, dess lopp genom Mosquito-området inbegripet. Så snart nu det amerikanska kompani, som fått sig seglationsrätten på San-Juan förlänad, började de operationer, som det sedan satt i verket och förmedelst hvilka utvandringarne till Californien underlättats, måste de begge regeringarne i England och förenta staterna råka i öppen konflikt med hvarandra. Denna konflikt måste undvikas. Ett ytterligare ändamål var att möjliggöra byggandet af en kanal emellan de begge oceanerna, hvilket icke kunde ske utan föregående arrangemanger emellan England och förenta staterna beträffande byggnaden af denna kanal, så vida den berörde det territorium, som å ena sidan togs i anspråk för Nicaragua, å andra sidan för Mosquito-Indianerna. Dessa begge ändamål ernåddes genom fördraget af 1850, utan hvilket krig vid denna tid utbrutit och högst sannolikt någon kanal ej blifvit utaf. Hvilka äro nu de orsaker, som vållat de ur detta fördrag uppståndna stridigheter? De begge regeringarne, som kommit öfverens att protegera förbindelsen öfver näset, vare sig förmedelst en kanal, eller en jernbana, önskade likaledes ömsesidigt skydda sig deremot, att icke en af dem kunde utöfva ett uteslutande inflytande öfver näset. Härtill var det erforderligt att sådana ord valdes, som voro tillräckligt bindande å ömse sidor. Det har ofta sagts, att Sir Henry Bulwer så valde den använda ordfattningen, att den, såsom våra bröder på andra sidan oceanen uttrycka sig, skulle vara för fin (to sharp) för hr Clayton, eller att hr Clayton valde ordalagen af samma vänliga afsigt vis-å-vis vår gesandt och vårt land. Huru oriktiga dessa anmärkningar äro, inges bäst deraf, att de ifrågavarande orden hvarken härröra från Sir H. Bulwer eller hr Clayton, utan att de tagits ur ett bref, som hr Lawrence skref till lord Palmerston 3 eller 4 månader innan det alls förhandlades om detta fördrag. Lord Palmerston hade skänkt sitt bifall åt de grundsatser, som hr Lawrence klädde uti de ifrågavarande orden, och sålunda visste de begge underhandlarne i Washington, att de ord, hvilka skulle uttrycka de begge regeringarnes åsigt om en så ömtålig fråga, redan begagnats af amerikanska gesandten i London och funnit engelska regeringens bifall. Denna del af angelägenheten är af mycket stor vigt, då alla partier måste medgifva, att om Förenta Staternas regering ur en amerikansk statskrift utvalde ord, hvilka skulle uttrycka en viss mening, ord, som dess eget sändebud i London riktat till engelska utrikesministern, dessa ord då i fördraget måste hafva samma mening, som de skulle uttrycka