Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 27 juni 1856, sida 1

han visar henne nästan samma ceremoniösa vördnad som Rudolf och Elise. Deras kärlek hålles inom skrankor af vördnaden, och blott i affärer vågar Rudolf motsäga henne, ty friherrinnan sätter föga värde på penningar, och sonen, som är god hushälgör derför motstånd, när han tycker, att hon alltför slösande bortkastar dem. På ladutaket sitter en dufva; en ung hanne flyger till henne, smekar henne, och hon emottager hans ömhetsbetygelser. Men deras lycka är icke varaktig; en äldre och större hanne visar sig, anfaller och bortjagar efter en kort strid den yngre. Honan försöker fly, men segraren förföljer och bemäktigar sig henne. Friherrinnan följer med intresse denna lilla episod ur djurlifvet, och ett bittert leende sväfvar på hennes läppar. Hon suckar och ser mot dörren, genom hvilken; Rudolf idetsamma inträder. Han gnuggar ett bref i handen och ser mycket upprörd ut. Modren frågar ej om orsaken härtill, utan väntar, att han sjelf skall berätta den. Det dröjer icke heller länge, innan han harmsen utbrister: — Nej, nu blir det allt galnare och galnare; det måste sättas en gräns för detta trots, denna oförskämdhet. — Hvem är oförskämd? — Alfred, min ärade bror, republikanen. — När du talar om din bror, kunde du nog tala i en annan ton, sade friherrinnan och rynkade sina ögonbryn, — nå, hvad har han gjort? — Jag har nyligen fått ett bref ifrån honom, hvari han låter mig veta, att han, på uppmaning från en del väljare, ämnar uppträda som riksdagsman, och hvad som är jännu värre: han vill uppträda mot den kandidat, som vårt parti ävill hafva vald. Se här brefvet; behagar du läsa det? riddaren, löjtnanten,