Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 27 juni 1856, sida 1

Samtalet föll nu på gamla tider och på gästerna från sistförflutne sommar, och Elise frågade, om de visste, att pastorn, deras slägting, var sjuk. Hon erfor då, att pastorn af brist på krafter, mäst uppskjuta med att skrifva till dem. Elise tillbjöd sig att vara hans sekreter, och han emottog anbudet med nöje. En timma derefter var brefvet färdigt, och Elise ämnade gå sedan hon lofvat att ombesörja brefvets fortskaffande. Pastorn kysste henne på kinden och såg med ett vänligt leende efter henne, då hon gick. Det är tyst och ödsligt på Harretug. Den gamla friherrinnan sitter i sin länstol och ser ut genom fönstret. Hon liknar, såsom vi redan anmärkt, de gamla borgfruar, hvilkas bröstbilder hänga på väggen; då man ser henne, skulle man tro, att en af dem stigit ned ur sin ram och nu satt väntande på sin gemål, som samma afton vore att hemvänta från en resa. Men kanske väntar hon verkligen någon? Kanske har hon förlorat något på sin vandring, något, som hon hoppas återvinna? Ar det en solstråle, som skall spränga skalet kring hennes själ? Är det en orkan, som skall lossa isskorpan? Ingen vet det, ingen känner friherrinnans tankar; men en, en enda af verldens många millioner, anar, att denna barm ej alltid varit stängd för ljus och glädje. Denne ende är hennes son Alfred. Han tänker ofta på sin moder; när de äro tillsammans, känner han ofta den största lust att trycka sig till hennes bröst, men det är något oförklarligt, som afhåller honom derifrån, och