Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 26 juni 1856, sida 1

En dimmig höstdag kom han ridande frän en halstarrig sockenfogde, som hyste bondevänliga sympatier. Baronen hade med denne inlätit sig i en mycket ifrig politisk diskussion, utan att likväl kunna öfvertyga sin motpart, och derför var han nu vid dåligt lynne. Han mumlade för sig sjelf den gamla profetian om Danmarks fall, då engång Kyrkor blifva till fångtorn, I Och skurkar skola trifvas, Aldrige män fördrifvas, Dansken glömma sin heder Och taga tyska seder, I Herremän blifva köpmän, I Prester blifva bönder, I Men bönder blifva vidunder. De sista orden upprepade han flera gånger för sig sjelf och såg sig omkring med ett så bistert uttryck, som om han varit färdig att kasta stridshandsken till samteliga bondevänner. I detsamma varseblef han en karl, som försökte smyga sig undan bakom en häck. Rudolf sporrade sin häst, för att erfara, af hvilken orsak karlen fruktade att möta honom, a upptäckte snart att han bar en nyss skjuten are. Från det ställe, der baronen nu befann sig, till sränsen af hans jagtdistrikt var ungefär en sjerdedels mil, hvarför han ganska riktigt gissade, att han hade en vildbrådstjuf framför sig. Syndaren, en stackars backstugusittare, erkände genast sitt brott, och Rudolf, hvars sinne var i jäsning, beslöt att sjelf spela fånggevaldiger och släpa karlen med sig till Harretug, för att sedan öfverantvarda honom i rättvisans händer. Baronen kastade haren öfver sadelknappen, men geväret kunde han ej åtkomma, emedan karlen ej kunde förmås att upptäcka, hvar han gömt det,