Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 26 juni 1856, sida 1

— Tala icke så, inföll Elise bedröfvad; — lifvet är så skönt, och derför får ni ej ännu lemna det! — Lifvet är skönt, ty Gud är i lifvet, men när man närmar sig sitt slut känner man sig så trött, hufvudet längtar efter den hvita kudden, och det förgängliga önskar sjelf att dö. — Ack, sjelfve masken älskar ju lifvet! — Dåraktig är den, som ej gör det, men masken fasthänger vid det jordiska lifvet, menniskan sträfvar till det eviga: det är skilnaden. Det gör mig dock ondt att lemna mina kära sockenbarn: mitt hjerta har fäst sig vid dem, och jag tror, att de äfven älska mig. Gud vare tack och lof, att jag hitintills lyckats bevara deras tro ren och skär, utan nutidens tillsatser och förklaringar. Det är mig en tröst att kunna lemna mina efterträdare ett fält utan törne och tistlar. — Jag kan dock berätta er, inföll baronen, — att bönderna här i socknen blifvit mer liberala. — Låt dem i Guds namn blifva så liberala de vilja, om de blott icke förlora sin rättskaffenhet och dygd. Kom ihåg, herr baron, att det ej är den politiska äsigten, som bestämmer mannens värde, utan hans religion och moral. Jag är en man från den gamla tiden, då folket gerna lät kungen ensamt råda, och derför fasthåller jag vid min ungdoms åsigter; men Herran ske tack, som gifvit mig lugn att döma oväldigt; jag fördömer ej de idter, som visa sig i nutidens sköte. — Uen det gör jag, utbrast baronen, — de äro dåliga, de äro gudlöse. Zant I