Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 26 juni 1856, sida 1

— Se, så skall man behandla de lymlarne. Var det icke fifsigt gjort att köpa en röst för en hare? — Du är dig alltid lik, svarade Elise leende; — men jag har en sorglig underrättelse att meddela dig: den gamle pastorn har blifvit sjuk. Vill du följa mig in till honom? — Javisst, svarade Rudolf och vände genast hästens hufvud mot prestgården. Systern följde honom med lätta steg, och snart befunno de sig i pastorns hvardagsrum. Der satt den gamle Möller i sin länstol och såg sjuk och lidande ut, men hans milda ögon hade likväl ännu sin glans. Hans hår var krithvitt och hängde i långa lockar kring hals och skuldror. Pannan var hög och vacker, och näsan något krökt. Uttrycket i hans ansigte kom de närvarande att tänka på en klar vinterdag, då solen är i nedgående, frid och lugn herrskar öfver nejden, himmelens djupa blå framträder ännu klarare mot den hvita snön, och sinnet är så lätt, så fritt. Skyarne hafva nedstigit ur luftkretsen och lagt sig såsom ett hvitt snötäcke mellan jorden och oss; de dölja stoftet, men lemna himmelen fri. Framför pastorn hängde ett kopparstick föreställande Kristi himmelsfärd. På detta var hans blick riktad, då Rudolf och Elise inträdde. Välkommen, min fröken, sade han småleende, — välkommen, herr baron! Det gläder mig, att J viljen besöka en gammal sjuk man, innan han dör. — Tala icke om döden, svarade Rudolf; — vi vilja hoppas, att ni ännu har många år att lefva till er församlings lycka och välsignelse. — Nej, jag märker väl, att jag måste beställa om mitt hus. Min själ känner dödens grannskap, men jag emotser utan fruktan min sista stund.