Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 26 juni 1856, sida 1

Det ovanliga tåget rörde sig längsamt framåt vägen och hade kommit i gronskapet af herregärden, då Elise visade sig på en gåängstig. Brodern blef något förlägen, då han varseblef henne, och på hennes fråga, om han var ute för att jaga, svarade han: — Javisst, jag har jagat en vildbrådstjuf och fångat honom. — Men det är ju den beskedlige Hans Christensen, inföll Elise. — Ack, Gud välsigne nådig fröken! sade Hans; — lägg ett godt ord för mig hos hans nåd baronen! jag har varit på villovägar i dag och skjutit en hare, men vi hade icke bröd i huset, och ungarne skreko på mat. — Ursäkter förstå de nog att hitta på, sade Rudolf; — nej, karl, nu följer du mig, så sannt jag är baron Hartug. Jag har lust att visa er, bönder, att jag ännu icke är utan magt. — Det vet jag nog, suckade Hans. — Till skräck och varnagel för alla bondvänner skall jag utlemna dig till häradsfogden att straffas efter lag. — Skona mig, herr baron! jag är icke bondevän. — Ar du icke bondevän? frågade baronen, och hansiansigte ljusnade; — nå, det var en annan sak. Om du vill rösta på min kandidat, herr v. Kleist, skall jag släppa dig. — Ja, det vill jag mycket gerna. — Och om du lofvar mig att aldrig hafva något gemensamt med bondevännerna, skall du få haren på köpet. — Det lofvar jag, herr baron. Rudolf kastade haren till Hans, som aflägsnade sig under många tacksägelser. Då han var borta, sade Rudolf med triumferande mine till sin syster: