Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 25 juni 1856, sida 1

Nej, här i min mors lilla hus är det helt annorledes att vara. Här får aldrig fruktan eller oro insteg. — Undantagandes då vi skaffa oss dem sjelfva, anmärkte Hartug. — Im, ja visst, inföll majoren, — men det göra vi ofta, mycket ofta. — Jag vill gerna tro det om er, herr major, sade Marie leende, — men hvad mig sjelf angår, känner jag, Gudi lof, icke till dessa små sorger, som kunna göra lifvet obehagligare än de stora. — Säger ni detsamma, fru Öberg? frågade majoren, i afsigt att lägga en snara för fru Oberg, som ej anade något ondt. — Ja, under de sednaste åren har ingen sorg förbittrat mitt lif, och jag hoppas, att det så skall fortfara, tills jag lagt mina ögon tillhopa. — Märkvärdigt, högst märkvärdigt, sade majoren; Jag trodde, att då man hade en giftvuxen dotter, man åtminstone hade en sorg. — Och hvilken skulle den vara? — Huruledes man skall få dottern väl gitt. Hela sällskapet brast ut i skratt vid detta majorens yttrande, och han riktade ögonen än på den ene, än på den andre, likasom han velat fråga: — hvad skratten J åt? Har jag då sagt något så galet? — Ni tror således, att en sådan sorg trycker mig, sade fru Öberg, — men, herr major, det måste jag på det bestämdaste förneka. Min dotters lycka ligger mig visserligen om hjertat, men derunder inbegriper jag icke att få henne gift; kanske skulle det snarare bli hennes olycka,