Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 25 juni 1856, sida 1

Sedan majoren druckit två stora koppar the, men ännu intet iögonfallande skett, började han blifva mer lugn och kunde sjelf deltaga i samtalet, som vände sig kring familjen på den gamla borgen Harretug och den gamle pastor Möller. Baron Hartug kände sig snart såsom hemma och vågade rikta sina ord mer direkte till Marie. — Det är märkvärdigt, sade Hartug, — att jag icke förr än nu vetat, att ni gjort min systers bekantskap i somras. Hon plägar annars aldrig dölja något för mig. Men jag förmodar, att vår fars död och de sorgliga dagar, som följt derpå, så upptagit hennes sinne, att hon glömt berätta det för mig. — Hon har ofta talat om er, genmälde Marie; — jag tror, att er syster mycket älskar er. — Och hon är mig också dyrbar. Jag önskar ofta, att hon vore här i staden. Det är icke roligt för en ung flicka att bo på det gamla ödsliga Harretug under den långa mörka vintern. Ensamheten kan lätt förjaga den vår, som ännu blommar i hennes hjerta. — Stackars Elise! Jag ryser vid blotta tanken på de stora mörka rummen och deras dystra skuggor.