Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 25 juni 1856, sida 1

Åh. moderskärleken vet alltid att finna den man, som passar för dottern. För öfrigt håller jag så mycket af er Marie, att det skulle göra mig ondt, om hon blefve en gammal jungfru, ty det är den olyckligaste belägenhet, man kan tänka sig. — Det tror jag icke, sade Marie; — en sådan qvinna bevarar väl alltid sina ungdomsdrömmar och finner i dem sin lycka; åtminstone har jag tänkt mig det så. Hon lefver sitt ensliga lif med Gud och emotser döden med större lugn, än om hon skulle efterlemna barn och maka. — Men hon försvinner såsom en tom skugga, inföll Hartug; — minnets träd, som vexer på hennes graf, bär ingen frukt. Qvinnan kan, lika litet som mannen, förbise den verld, i hvilken hon blifvit försatt; de måste städse ihågkomma Guds uppmaning till de första menniskorna, samma uppmaning som upprepas för begge vid vigseln. Menniskan är född till strid, ej blott mot tviflet i sin egen själ, utan ock mot den synd, som jorden bär. Vi äro försatte hit, för att fruktbargöra verlden, och komma först genom den till den eviga saligheten. — Ni anser således, att en qvinna begår synd genom att lefva ogift? — Den frågan kan ej besvaras, utan att den inskränkes med det vilkor, att qvinnan sjelf är orsaken till sitt ogifta stånd; men om så är, är hon visserligen klandervärd. När är qvinnan skönast? När är hon närmast Gud? Jo, då hon ler mot sitt barn. Kort derefter steg man upp från bordet, och på majorens uppmaning satte sig Marie till fortepianot. Hon sjöng, och Hartug var idel öra. På tonernas