Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 23 juni 1856, sida 1

Knappt hade dagens första strålar infallit genom fönstret, förrän löjtnantens dimhöljda sinnen bringade till klarhet genom ett störtbad af kallt vatten. Han uppslog ögonen, såg sig omkring och upptäckte, att han befann sig på ett alldeles obekant ställe. Huru han kommit dit, derom hade han ingen aning. Framför honom stod en bister madam och bredvid henne en sluskig piga, som höll i handen en visp — troligtvis densamme, af hvilken löjtnanten fått stänkbadet. — Nå, det må jag säga, ropade madamen, — herrn bär sig just vackert åt, som på sådant sätt tränger in i folks hus. Jag ligger i min bästa sömn, och på en gång väckes jag af ett förfärligt spektakel, likasom om elden varit lös. Jag springer upp, skyndar hitin och finner en främmande menniska liggande på soffan. Hade det ej varit nattetid och jag rent förlorat besinningen, skulle jag straxt skickat efter polisen. — Jag tackar er för att ni icke gjorde det, sade Harlug, — och jag ber er hjertligt att ursäkta mitt uppförande, som visst icke kan försvaras, Jag minnes tydligt, att jag i går afton gick från ett lustigt lag med en af mina vänner, men det öfriga är mig en gåta. Mitt hem är i en helt annan del af staden .. Uuru blef dörren öppnad? — Det har skett medelst en af edra nycklar. Vill ni säga mig ert namn? — Hm, jag vet icke ... — Jag måste känna ert namn, för att vara säker, att ingen oärlighet är med i spelet. Vill ni ej yppa det, skickar jag genast bud efter polisen. — Ni begriper väl, att jag ogerna nämner mitt namn, då jag genom denna natts bedrifter just icke skördat lagrar.