Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 23 juni 1856, sida 1

tyret och bokhållaren lofvade att, såsom hitintills förtiga allt. Majoren hörde med synbar förundran på samtalet och utbrast derefter i ett hjertligt skratt. — Nå, ropade han, — så fick jag då ändtligen ett bevis uppå, att man äfven nu för tiden kan upplefva lustiga äfvenryr; i mina unga dagar var sådant icke sällsynt. Ä — Och det det är icke heller nu, anmärkte Öberg. Jo, min vän, verlden har blifvit så förtvifladt tråkig och prosaisk; den fördömer ett fritt och muntert lif. För att ytterligare bevisa detta, berättade majoren äfventyr från sina löjtnantsår. Ingenting fördrifver en mörk höstaftons timmar bättre än muntra berättelser vid kakelugnsbrasan. Alla blefvo derför förundrade öfver aftontimmarnes hastiga flykt, då pigan visade sig i dörren och bad majoren stiga in att dricka the. Hartug stog upp och ämnade gå, ty majoren hade låtit honom förstå, att han (majoren) ännu ej hunnit anlägga tillräckliga förskansningar mot modren med den giftvuxna dottern, men Oberg tillintetgjorde alla den gamle krigarens beräkningar genom att bjuda Hartug till the hos sin familj. I trots af majorens nästan konvulsisiska skakning på hufvudet, antog Hartug bjudningen och följde dem in. Då Hartug och Öberg presenterades för damerna, färgades Maries kinder af en lätt rodnad, utan att dock någon märkte det. Man satte sig kring bordet, och samtalet kom snart i gång. Majorens blick var ständigt riktad på fru Öberg, så att en obekant lätt kunde ansett honom vara hennes hemlige tillbedjare; men det var långt ifrån att majoren kunde hänföras under denna kategori, ty i sitt hjerta hyste han den största ångest, att hon skulle våga en eller annan stormlöpning till förmån för sin giftvuxna dotter. (Forts.)