Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 21 juni 1856, sida 2

Och mötte derute den vikingahär Och nu med den till ynglingsthinget länder. Ja, så förvisst du menat, o folk på Finlands jord! Du glömma dj vill den treeniga Nord, Der dit med Skandiens hjerta var förenadt. Så far då, Fyris bölja, Till Bottnens andra kust Och sjung, huru bröder i nöd och i lust På andens stråt hvarandra skola följa. Z. Göransson. En glanspunkt i både fester och tal, var det tal, som hölls af professor Svedelius på Thingshögen vid Gamla Upsala, af hvilket tal vi i går återgåfvo början. En annan del af samma tal må i dag återgifvas. Vare det långt ifrån oss, utropade tal. efter att hafva talat om den bäfvan, som genomilade honom, vid pröfningen buruvida vi, som nu lefva, rätt förvaltat det arf vi emottagit af våra fäder, — vare det långt ifrån oss, att vi skulle öfvergifva oss åt en känsla utan hopp. Lika visst som viafsvärja öfvermodet, kasta vi långt bakom oss den darrande fegheten och det hopplösa vankelmodet. Fädrens exempel skall lära oss detta. Nordens minnen gifva styrka åt nordens bopp. Eller tro vi då icke, att likasom vi nu stå och icke veta, hvad efter oss komma skall, så hafva generationer stätt före oss; de hafva kämpat, lidit, sträfvat. de hafva förgätts, de hafva dukat under, deras ben äro multnade, deras namn äro glämda; men landet som de sträfvade för är fritt, folket som de tillhörde lefver; och dessa män, som hafva gifvit oss hvad vi pläga kalla våra stora minnen, tro vi då icke, att det var skumt för deras blick ibland, — ja, svarta mörkret någon gång, när de tänkte på sitt land. Och likväl lyser glädjens sol i barnens anleten. som trampa deras grafvar, och benen hvila i fri jord. De hade dock värre dagar än vi, hårdare strider och mörkare utsigter än si åtminstone bafva känt. Huru tron j väl, att det kändes i Olof Tryggvasons sinne Thambaskälfvers bågsträng sprang ochj rösten ljöd: Norge ur dina händer, konung! Sönderstyckadt. blödande lig Norges land, dess ädlaste blod färgade Östersjöns böjor vid Svolder; och icke desto mindre står Norge nu ej sönderstyckadt mer, ej blödande, men ett helt, ett fritt, ett lyckligt land. Nog var det mörkt omkring Waldemar Scier i svarta grefve Henriks fängelse, och mörkt öfver Danmarks land, när fienden stulit dess konung och plundrat dess makt, och landets söner sköljde fältet med sitt blod; och likväl bo frihet, frid och lycka nu vid Bältena och Sundet. Och när det budet kom att Gustaf Adolf lig vid Litzen död, då viftade ett ögonblick förtviflan sin svarta vinge öfver Sverges folk; och när Carl XII red ifrån Pultava, nog kunde det då hafva förlåtits, om någon tviflat om Sverges framtid. Men Gud var god, och si har det kunnat ske, att vi Svenskar också stå i brödraringen och bjuda den frie mannens hand åt frie männer med gladt sinne och med den tillförsigt som blott sjeliständighetens känsla föder. Men huru kommer det då till, att Skandinavien har varit beståndande under ödets slag och tidens stormar? Det kan blott komma derutaf, att det har funnits ifrån nordens äldsta tider en fond af mannakraft och duglighet, som tidens tand förgäfves har frätit och lastens orm förgäfves spytt sitt etter på. IIuru högt stodo ej våra äldste fäder, just de som hvila härinunder, huru högt stodo 4j de öfver många andra folk i hedenhös? Der voro mörka, voro arma tider, och öfver vågor, öfver dal och fält förblödde deras vilda strider; hårdt var deras språk, men i norräna tunga en väldig malmklang bodde, dock en skär, Cj blott att stridens minnen sjunga, men äfven hjertats ömmare begär. De tumlade väl om i råa krafters ras, men de gjorde icke endast detta, de hade också sinne för den milda fridens dygder. Eller hvad är det som sagorna tala om föräldravördnadens helgd, om aktningen för qvinran, om hemmets frid, om sostbrödravänskapen i lit och död, och allt det myckna goda som genomblixtrar barbariets natt? Och deras gudar, svaga, klena gudar, såsom alla hednagudar voro, de läto väl sin Balder falla, och de kunde binda Fenrisulfven blott, men icke döda Lokes yngel: men de visste sjelfva att de voro klena gudar, de visste att de skulle få sins Ragnarok och en annan skulle komma efter dem, en mera mäktig, som sierskan ej nämna vågar. Der var en mörk, en blodig hedendom, men stjernor lyste i natten; der var en hedendom, som sjelf bekände att den icke var det högsta och i de krafticaste drag förkunnade förgängelsen öfver sig sjelf. I en sådan jord föll den kristna bildningens frö, och himlens sol gick upp för ett folk, som redan anade dess glans. Men med det goda växer ock det onda, emot det nya ljuset drogo lögnens makter ut i nya rustningar. Vidskepelsen på en sida, lättsinnighet och flärd på den andra, sjelfkärleken och egennyttan på en tredje, splitet, afundsjukan på den sjerde. Dessa och tusende andra demoner frätte på nordens bjerta såsom Nidhögg förr på Ygdrasil. Men hjertat förblef i roten friskt; eljest vore vi cj här, eljest hade vi ej haft så mycket förstånd, att vi knnnat slå bort afundsjukans, splitets gyckelbilder och förena oss att — såsom sades vid det första mötet här på högen — öfva rättfärdighet emot hvarandra och åälska vårt fädernesland gemensamt. Det har under alla onda tider dock gått en åder af sann bildning, menskligt vett och dygd igenom Skandinaviens historia. Att den ådern icke har förtorkat, det kommer derutaf att våra fäder, slägte efter slägte, under alla onda fel och synder, dock i grunden bevarade sitt fat i helgelse och ära. De hafva lärt oss med sina fel varningens cxempel och med sina dygder exempel att följa. Derföre, välsignelse öfver dem! hvile deras ben i frid! lefve deras minne i vördnad! Slutligen återgifva vi följande vackra norska verser, som afsjöngos vid afskedet från Upsala: Festsolen blegner, Afskedens Stund skygger vemodigt de Glade, Blomsten der steg over minderig Bund, senker de duttende Blade; men for dens Frö kan Hjerternes Grund sig oplade. . L