högt lagerträd reste sig, så alt dessa Så all säga bildade en all inom den stora gången. Alla dukade bord, deras antal var 41, voro prydda med blommor och krokaner. Dessutom funnos en mängd särskilta bord för åryckes-varors servering 0. 8. v. Platsen emellan det runda bordet i medelpunkten och pelarfasaden var fri, utom att den blomsterklädda tribunen der höjde sig. Till ram åt denna tjenade de 4 studentstandaren jemte de 12 nationsfanorna, som voro uppställda i halfcirkel. Föreläsningssalen var utomordentligt smaksullt och dock ytterst enkelt prydd med grönskande blommor och med de lysande namnen af hädangångne store skandinavisko män, som på sköldar i de särskilta nationalfärgerna listes kring väggarne, äfvensom utanför på pelarne. Namnen voro: Schöning. II. C. Örsted, Saxo, Tegnår, Wallin, II. Wergeland, Jacob Aall, Porthan, Rask, Ervald, Geijer, Semundr, Sverdrup, Polhem, Schouv, Tyge Brahe, Berzelius, Holberg, Chr. Krogh, Thorgnyr, Sveinbein Egilson, Thorvaldsen, Bellman, Thiodolsr, Runeberg. I rotundan var Linnås sittande marmorstod omgifven af snart sagdt en skog af växter. För de särskilta smakfulla växtgrupperingarne hade man att tacka direktör Millers nitiska och konstnärliga medverkan. Efter middagsmåltidens slut utbragtes helsningen till de resande gästerne af professor E. Fries i hufvudsakligen följande karakteristiska ord: Mina herrar! Det är en vanlig klagan, att: poesion i våra dagar borttvinar bland folken. Det vore ett sorgligt tidens teeken, om denna mensklighetens gudalåga, som är den skapande, lifvande kraften till allt skönt och ädelt i tanke och handling, skulle utslockna, om ingen poetisk grönska skulle försköra hvardagslifvets kala fält. Men fattar jag förhällandet riktigt, har poesien endast utträdt ur ordens sängscl; i stället har inträdt handlingens poesi. Och äro ej dessa nordiska student-vallfarter ett dramatiskt epos, fullt af lif och handling, likasom ochInschläger vittnat, att Skalden följde Cekrops på sin flotta; med Bacchus Indien han vann. Må vi dock aldrig förgäta, att denna moderna Odyssö utan irrfärder, diktad på Östersjöns våg, är ett Skuespil ej blott till Lyst, utan att en hög allvarlig sanning, en oförgänglig ide slumrar på dess djup. Må de, som ej förmå uppfatta den poetiska halten i dessa ungdomslifvets högtidsstunder, cj inse deras höga betydelse för skandinaviska folkens andliga utveckling, beräkna den deruppå förspilda tid och kostnad; men den verkligt vise vet, att hvardagslifvets enformighet sammankrymper anden till lågsint egoism; endast festliga afbrott deruti förmå lyfta menniskoanden till idernas Jjufva rymder, stegra kraften till ädlare verksamhet; ty den, som aldrig svärmat för sköna idealer, har Cå heller någonsin handlat skönt och ädelt. Hvardagslifvets små bekymmer hafva vi när oss alla dagar, men sällan mera kära gäster än i dag. — — — Må vi med rörda och tacksamma sinnen erinra oss de stora, välsignelserika framsteg folken, menskligheten, hnmaniteten under de sista femtio åren gjort, QQNm L RR AA utan hvilka dessa festliga möten ej varit möjliga. Jag fäster mig dervid mindre vid de oberäkneliga materiella framstegen, ångbåtarne, jernvägarne, elektriska telegrafen, ehuru vigtiga civilisationens hjelpmedel, utan sast mer vid de högre andliga krafter, som blifvit ett yngre slägtes ars: de ädlare, sannt humanistiska idcer, som nu gro i ungdomens vår, för att blomma under mannaårens högsommar. Huru många fördomar hafva ej skingrats! Menniskovärde erkännes nu högre än flärdens attributer; arbetets ära skattas högre än förnämt dagdrifveri; snillets och förtjenstens adel är jemnbördig med anornas; naturens och blodsbandets röst har besegrat politikens machiavelism, så att stamförvandta folk i hvarandra igenkänt bröder, och i stället för det fordna vilda batet har en hvar lärt inse, att första vilkoret för egen lycka är det apostoliska budet: Älsker Bröderna! Som flere sammanflytande flammor brinna med högre styrka och klarare sken, så skola ock skandinaviska folken, genom inbördes andelig förening, hvar för sig vinna fördubblad styrka och den berghelsa, att inga glupska grannar kunna spekulera på arf efter genom inbördes strider sjuka män och alla meerumschlungene Umtriebe sakna framgång. Ar det ej denna sympati, denna på gemensamt ursprung, gemensam bildning, gemensamma faror grundade instirkt, som i dag fört oss tillsammans? Kunna vi icke hoppas att detta vänskapsförbund mellan blomman af Nordens ungdom skall blifva uppriktigare och varaktigare, än konungarnes så kallade eviga treder? Vår gamla union var grundad på aristokrotiska intressen, den ser ut som en tanke, säger Geijer. Kunna vi ej hoppas att vår nya, sprungen ur folkets medvetande och gemensamma minnen, skall blifva en verklighet? Eger ej dess framtid den härför säkraste borgen, neml. ungdomen? . Och sannerligen vi behöfva hvarken blygas för våra sorntidsminnen, eller sörja öfver det närvarande eller misströsta öfver framtiden. Ty hvilken mindre talrik folkstam än vår har så djupt inris at sitt namn på häfdernas blad, både på bragdernas och forskningens fält? Ivar lefva folken friare och lyckligare på hela jordens ring, än i länderna vester om Östersjön? Hvar stå tronerna närmare folket, eller tränga folkens hjertan närmare kring tronen? Hvar finnes slutligen det fria ungdomsfriska och ändock manliga studentlif, som i Ska s inavien, fast Svea sväljer sina tårar vid minnet at en bortröfvad dotter, hvars söner vallas ar en ängslig polis, under det det fria Skandinaviens söner jubla? slär är ej stället att föra ett högröstadt politiskt snack; vi förstå hvarandra nog ändå; ty vi hafva ej blott samma språk, vi ega ock gemensamma känslor och sympatier. Bättre är att tyst, men allvarligt, bereda oss till stundande strider, till sierskans ragnarok; ty en gång, förgätom det aldrig! bryter den lös; då afgöres vårt gemensamma öde — vara eller icke vara, det är då frågan om vi skola våteränna Allfaders uråldriga taflor på Idavallen? och den dag gry, som enar Asars söner uppå Asars Jord. Utur det tal, hvarmed Etatsrådet Prof. Hauch besvarade dessa ord, ätergifva vi följande: Selv i de Gjenstande, der nermest til at tilfredsstille Menneskets ydre Trang, pleier Kunsten dog at lngge noget Mere til, der viser, at vi, endog naar vi tvinges til at tenke paa Tilfredsstillelsen af en blot ydre Na:urnödvendighed, dog ikke kunne blive staaci.de herved; Mennesket söger bestandig at nedlxgee noget Höiere deri, og ved Ärabesker eller andre Zirater overbygger han slioe Gienstanda -,