Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 21 juni 1856, sida 1

teater skulle ett sådant stycke falla, emedan man der, åtminstone i början, låter sig nöja med mindre goda skådespelare. Vidare bör man aldrig bjuda den stora hopen annat än sund poesi, ty den dåliga utbreder bland denna större förderf än bland oss bildade, hvilkas ögon äro skarpare och ej så lätt taga en glasbit för en ädelsten. — Hum, jag ville just fråga er, hvad ni räknar till sann poesi. — 1 dramatiskt hänseende? — Ja, och som är egnadt för en folkteater. — Nåväl, jag vill exempelvis nämna H. C. Andersens sagokomedier. — Det blir allt bättre och bättre, sade Nysted skrattande; — de äro ju i högsta grad odramatiska. — Kalla dem hvad ni vill, men sköna äro de och till hjertat tala de, om också en flinthård och torr kritikus finner tekniska fel hos dem. I dessa arbeten finnes en poesi, som lik ljungelden träffar själen. För öfrigt är Andersen en heros, hvars skorem ni icke är värdig att lösa, fortfor Hartug, förargad af poctens hånande skratt. Samtalet, som tagit en obehaglig vändning, afbröts nu, emedan punschbålen framsattes på bordet. Efter infördt skick och bruk släcktes alla ljusen, bålen antändes, och den blåröda flamman kastade ett underligt fantastiskt sken öfver de närvarandes ansigten. Nysted var utsedd till magister bibendi, och medan allas blickar voro riktade på honom, var någon elak nog att anmärka, att han liknade en grinande satyr. Sedan bålen blifvit släckt och ljusen åter tända, bad Hartug på direktionens vägnar om ordet och höll följande lilla tal: — Mina herrar! Vi hafva i afton upptagit en ny medlem i vår krets, nämligen herr bokhällare Öberg.