vexlat med allvarliga samtal. Narie hade förut aldrig haft någon vänninna; bland hennes skolkamrater voro flera, som hon rätt mycket tyckte om, men att med hela sitt väsen anförtro sig åt dem vågade bon icke, och föröfrigt kunde hon ej i längden uthärda med deras konversation, som hufvudsakligen vände sig kring klädningar, moder, baler, hvad den och den herrn var söt? o. s. v. Elises tankar voro deremot, likasom Maries, riktade inåt: intet under således, att de unga flickorna ej behöfde lång tid, för att blifva oumbärliga för hvarandra, ehuru deras karakterer eljest voro mycket olika. Marie gladde sig åt den stora sköna verlden; hon uppfattade allt så ideelt som möjligt, och skuggorna såg hon icke. IIennes tanke fördjupade sig i Guds allgodhet, hon såg Honom i hvarje af Hans minsta verk och kastade sig ned och tillbad; det gjorde hennes tanke så stark och hennes sinne så mildt. Elise deremot visste, att det i lifvet gifves skuggsidor. och öfverallt herrskar strid mellan evighet och förgänglighet; men hennes tro gjorde henne stark gentemot det onda, och hon skydde ej en strid i vissheten om sin seger. Genom sin uppfostran på landet hade hon blifvit van att lyssna till naturens röster, dem hon tolkade på sitt eget vis. ty frän barndomen hade hon hört talas om personifierade naturkrafter, alfer, gengångare och andra mystiska väsenden, om hvilka sagorna hafva att förtälja; om deras hemlighetsfulla verkningar var bon fullkomligt öfvertygad. Romantiken låg henne derför myeket nära, men hon försjönk ej i sjukligt svärmeri eller öfverspändhet, hvilket oftast plägar vara fallet med sådane karakterer. Modrens inträde afryckte tråden i Maries tankegång. Fru Öberg var ett litet vänligt och stilla