2—— FÖRSONING. Berättelso at Michael Giörup. (Forts. fr. föreg. N:r.) Maries nåt rör slg snabbt och flitigt, och hon sjunger tyst den älskliga romansen ur Elverhöi: ypet vandrar en riddare mellan gröna träd, och håller först upp med sin sång och sitt arbete, di solen sjunkit ned bakom det aflågsna Frederiksbergs slott. Knappt har hon lagt undan arbetct, förrän det ringer; hon öppnar, och ett postbud lemnar henne ett def. Ilon anar, att det är från Elise, tänder hastigt ljus och geromläser brefvet flera gånger. Dercfter släcker hon ljuset, för att ostördare kunna öfverlemna sig åt sina tankar. Ja, det var angenäma dagar, bon upplefde hos den gamle presten; lifvet gled tyst förbi utan skuggor och moln, och intet järtecken om kommande faror och sorger störde det närvarandes lycka. Den gamle, nära åttioårige farbrodern var så god, så innerligt god; hvarje hennes minsta önskan kunde ban gissa och straxt tillfredsställa. Nere vid ån hade han låtit göra en gräsbänk; det var Maries älsklingsplats, och derifrån hade man utsigt öfver haf, berg och land. Vid solnedgången hade bon ofta setat der med Elise, och muntert skämt hade om