fruntimmer med ett ansigte, hvari låg något likasom förklaradt, något som tydde på en genomkämpad själsstrid. Marie berättade henne, att hon fått bref från Elise, och modren gladde sig med sin dotter, som ofta hade uttryckt sin fruktan att ha blifvit glömd af sin enda vänninna. — Du skulle se Elise, du skulle lära känna henne, sade Marie, — och du skulle genast älska henne. Hon är riktigt såsom en förnäm dam bör vara. — Jag tviflar ej derpå, men jag har också i mina unga dagar känt förnäma damer, och de voro just icke alltid såsom de borde vara, sade modren med en suck. — Ja, jag vet du blef uppfostrad i din onkels hus, der man ofta förbisåg dig, derför att du var en fattig flicka, som man för slägtskaps skull antagit sig. — Låtom oss ej tala om den tiden! Dess fröjder och sorger ... de sednare voro de öfvervägande ... har jag nästan glömt. Mitt sednare lifs lyckliga dagar hafva nästan utplånat dem ur mitt minne. Kom, sätt dig ned hos mig, och låtom oss tala om din vänninna. Den unge officern, som stundom besöker majoren, lär vara hennes bror. — Elises bror! utbrast Marie, och hennes hjerta klappade häftigare. — Vår piga, som är nyfiken af naturen, har sett hans namn på det visitkort, han i går stack i majorens dörr, då majoren ej var hemma. — Det är alltså Alfred, om hvilken bon berättat så mycket godt och ädelt; hvem skulle hafva trott det! — Ja, ödet fogar det stundom underligt: detta är ej första gången, jag på den sednare tiden bait skäl att säga så. — Hvad menar du?