Styckegods. En dansös största sorg. Högst originelt och interessant var det sätt, hvarpå Lola Montez blef aflägsnad ifrån Petersburg. Den djerfva äfventyrerskan anlände till hufvudsteden, tog sitt logis hos den franske restauratören Deneveux vid Nenskiperspektivet och gjorde icke den ringaste hemlighet af, att hon kommit till Ryssland i den enda afsigten att blifva kejsar Nicolai älskarinna?. Då alla hennes bemödanden att få uppträda på den kejserliga theatern slogo felt, beslöt hon att på nästa maskradbal tilltala ezaren. i det hon till Deneveux yttrade sin säkra öfvertygelse, att hon skulle uppnå sin afsigt, endast hon finge tala med kejsaren. Saken blef snart en offentlig hemlighet. Fyra veckor hade sirenen redan väntat på den första. maskradbalen, annonserna prunkade vid gathörnen, nu ändtligen hoppades hon att kunna utföra sitt djerfva vågstycke. Då infann sig framemot middagen en af grefve Kleinmichels adjutanter och förkunnade för den bestörta konstnärinnan att utanför stod en släde, i hvilken han, på hög befallning, hade uppdrag att föra henne till gränsen, Fruktlösa voro alla invändningar och undanflykter, allt var på förhand ordnadt. — Jag har inte nedpackat mina saker. — Ni skall, på mitt hedersord, finna dem alla i godt behåll vid gränsen. — Mina pass äro ej i ordning. — Jag har den äran att öfverlemna er dem i fullkomligt lagenlig form. — Jag har några skulder, — De skola blifva betalta. — Mina kontanter äro slut. — Jag har fått befallning att genast utbetala till er 1000 rubler silfver. Koriligen, sennora Lola Montez måste lemna Petersburg. utan att någonsin hafva fått tala med kejsaren. Detta var den största sorgen i hennes lif. Ent förargligt qui pro quo. För någon tid sedan mottog den europeiskt ryktbare valdthornisten och skicklige musikern Vivier från en grefvinna i förstaden St. Germain ett bref, hvaruti han tillfrågades huru mycket han begärde, för att vid en soirge förtjusa den ädla grefvinnans gäster med sin talang. Vivier besvarade brefvet och begärde 1000 francs. Grefvinnan tvcktes finna detta för dyrt, och Vivier hörde intet vidare från henne. Någon tid derefter befann han sig i en annan salong och bläddrade uti ett på bordet liggande autograf-album samt fann deruti sitt eget bref till grefvinnan. Konstnären log öfver detta fiffiga sätt att förskaffa sig autografer och berättade för värdinnan i huset historien om detta bref. Det gör mig ondt, sade han, att fru grefvinnan inte sade mig, att hon önskade hafva en autograf af mig — ty eftersom jag inte visste det, så lät jag svaret skrifvas af min handsekreterare, som med nöje begagnar ett tillfälle att få visa sin vackra handstil. TSE NR VAR